Jag har varit och hälsat på Mella ett par dagar och igår morse när jag klev upp var det bara lilla Miranda på 9 år som var vaken. Hon såg på klassikern Micke och Molle och jag slog mig ner bredvid henne.
När Mella kom ner frågade hon vad jag gjorde borta i hörnet? Jag fixade inte att se när Molle tvingades jaga sin kompis Micke - så förbaskat blödig är jag - att jag gråter till och med för barnfilmer.
Igår kväll fick jag höra att Wilson, familjens gamla hund har fått sluta sina dagar. De tog bort honom... Det var första dagen på sommarlovet, jag var 13 år när vi hämtade honom. Han var mitt ansvar hela den sommaren. Han har funnits med i 14 och ett halvt år. Det är bedrövligt vad ledsen man kan bli över att förlora en hund, men det är hjärtskärande.
Och jag som är så förbannat blödig... Det kändes så märkligt att komma hem idag och han inte var där och mötte en med sitt pratande och ylande. Nä fy farao för husdjur, hundar och allt skit - det är vidrigt att mista dem och det kommer ta en bra tid innan jag kan smälta att han inte finns längre.
A home without a dog is just a house...