Lite mer än tre veckor har gått sedan han kom till oss, men det känns som att han har funnits med oss i en mindre evighet. På något märkligt sätt är han så overklig men ändå så självklar. Tänkte försöka ge mig på att återberätta om natten då han fick möte världen för första gången.
 
Det var måndag (7:e september) som jag vid lunchtid märkte att jag hade fått en liten blödning. Jag ringde in till förlossningen som bad mig avvakta, men höra av mig om blödningen tilltog. Så vid 18-tiden hörde vi av oss igen och vi blev uppmanade att komma in på en kontroll. Hjärthjluden och sammandragningarna såg fina ut och jag hade öppnat mig en cm (här kände jag inte sammandragningarna mer än att magen blev hård). Jag fick frågan om vi ville att barnmorskan skulle göra en omsvepning för att trigga igång verkarbetet vilket vi tackade ja till. Sedan återvände vi hem med uppmaningen om att göra en tidig kväll.
 
Vid 22-tiden tyckte jag mig känna sammandragningarna tydligare (fortfarande osäker på om detta var värkarna som jag väntat på) så jag bad Henrik att börja klocka dem. Jag tyckte att det var konstigt, för redan nu var det inte mer än 4 minuter mellan verkarna. Sedan bar det av av bara farten. Mha profylax-andning klarade jag av att va hemma till midnatt, sedan var vi bara tvugna att åka in. På väg ner från lägenheten ut till bilen hann jag ta två värkar. Bilen var kall så jag fick en frossa som gjorde att jag hackade tänder och skakade i armar och ben.
 
Väl inne på förlossningen visade det sig att jag hade öppnat mig 5 cm. Lustgasen användes flitigt och nu gick det knappt en minut mellan värkarna. Det enda jag egentligen hade varit säker på, eller rättare sagt tagit med mig inför förlossningen var att "under en förlossning är det mesta vila. Värkarna kommer med ca 4 minuters mellanrum", något som barnmorskan berättat för oss, som vi hade läst oss till i den litteratur vi blivit tilldelad och vad som informerades om på föreläsningen vid förlossningen och under föräldraträffarna.Men så var det ju inte i vårt fall. Jag trodde därför att jag skulle få tid att testa olika ställningar, dricka vatten och äta ngt energiberikande mellan värkarna, men jag hann knappt avsluta en värk så kom den andra.
Detta gjorde att frossan aldrig försvann och det gjorde det omöjligt för mig att kunna slappna av mellan värkarna. Jag föreslog ett bad eller en dusch, men jag kunde inte ta mig någonstans.
 
 
Den här natten fanns det tre barnmorskor på fem barn, varav två barn var förtidiga, så Henrik var den som fick ta mig egonom hela resan. Efter några timmar kom barnmorskan in och frågade om jag ville ha ryggbedövning. Jag hade gått in med den inställningen att jag skulle vara öppen för att testa de bedövningsmetoder som de ansåg vara lämpliga för mig, så en halvtimma senare kom narkosläkaren och satte en spinal. Anledningen till att de inte satte EDA var för att mitt verkarbete gick så snabbt och spinalen skulle verka snabbare och hålla i sig 1-2 timmar bara. Detta var min räddning.
 
Efter bara någon minut så försvann smärtan, jag kunde slappna av och frossan gav med sig. Jag lyckades till och med slumra till. Efter 1½ timma slutade spinalen att verka och jag var nu helt öppen. Problemet var bara att han hade inte sjunkit ner någonting. De satte ett vätskestimulerande dropp som skulle göra värkarna effektivare och man placerade en mätsticka på hans huvud för att bättre ha koll på hur han mådde.
 
Här är allt lite suddigt för mig. Jag fick nu bara ta hjälp av lustgasen eftersom krystvärkarna inte borde vara så långt borta. Jag tror att det var så att han till slut lyckades sjunka ner tillräckligt, men allt stod inte rätt till.
Henrik frågade barnmorskan hur lillen mådde där inne när han såg att hon kollade oroligt på monitorn som visade bäbisens värden. Det var inte riktigt som hon ville ha det, fick han till svar. Värdet visade 4,0 och var ett mått på bäbisens mjölksyra. Efter en minut gjorde de en till mätning och värdet hade stigit till 4,3 vilket var den absoluta gränsen. "Nu måste han ut!" skrek barnmorskan.
 
Jag fattade ingenting. Skulle han ut nu? Redan?? Jag som skulle föda ståendes på knä, inte liggandes på rygg med benen i vädret (föda  i denna ställning skulle vara som att föda i uppförsbacke hade jag hört), men helt plötsligt blev jag ombedd att ta ett fast tag om en handduk - i andra änden tog barnmorskan spjärn och jag fick instruktioner att börja krysta. Som från ingen stans satte krystvärkarna igång. Jag tog ett djupt andetag och drog allt jag hade och krystade. Nu var det brottom att få ut honom. Tack vare mina täta värkar kunde jag krysta snabbt och på bara någon minut så var han ute. De la upp honom på min mage, men han var helt tyst. Jag frågade varför haninte skrek och i samma stuynd tog de upp honom och sprang iväg. Henrik rusade efter.
För vad som verkade vara en evighet för mig, var i själva verket 12 minuter - den tid som lilla Melker var borta från mig. Efter 12 minuter kom Henrik tillbaka med en pigg och vaken liten, liten kille. Han hade en så fin färg i ansiktet, hans ögon var så vakna och han var så lugn och trygg i sin pappas famn.
 
Jag fick sys en del. Det fanns ingen tid att vänta och låta saker och ting tänjas ut - han var tvungen att komma ut och det med en gång. När jag var färdigsydd fick jag äntligen hålla i honom. Känslorna var så många, så många. Äntligen var han här, som vi väntat och längtat och han var perfekt - för oss var han helt perfekt!
 
Hur var det då att föda? Var det som att skita ut en soffgrupp från mio? Var det det ondaste man någonsin varit med om? Värkarbetet som jag tog hemma var det värsta. Nästa gång så ska jag se till att åka in tidigare. När krystvärkarna äntligen satte igång var det mer som en befrielse - äntligen kunde jag rikta värkarna och smärtan. Jag tog i så mycket att jag knappt registrerade smärtan och nej, med handen på hjärtat så gjorde det inte alls särskiltl ont när han kom ut. Att bli sydd efteråt var nog det som gjorde allra mest ont ändå. Fy, det kändes som att de sydde i evigheter. Men jag är glad att jag inte sprack mer än vad jag gjorde. Huva vilka hemska storys man har hört.
 
 
Skulle jag då kunna tänka mig att göra om detta? Absolut, alla dagar i veckan. Klyshigt nog så var detta en fantastisk upplevelse. Henrik var makalös, utan honom hade jag verkligen aldrig klarat det. Han gjorde ett fantastiskt jobb och hade träningsvärk i flera dagar efteråt. Och nu är han här, vår lilla Melker. Du var verkligen värd all väntan, smärta och längtan.
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress