När jag förstod att Henrik var den jag ville dela mitt liv med berättade jag det för honom:

 

"Jag tror inte att det kommer bli så lätt för oss att skaffa barn"

 

Jag viste det för att jag hade en menstartionscykel som körde på i halvårsintervaller. Vi beslutade ganska snart att ta reda på våra chanser. Jag ringde till mödravårdcentralen som hänvisade mig till en barnlöshetsutredning i Skelleftå. 

 

Nu gick allt ganska fort. Vi fick en tid i Skellefteå hos en läkare, H fick fick betyg på sina simmare och för min del konstaterade man att det fanns ägg. Men vetskapenom den blygsamma mensen gjorde att våra farhågor bekräftades: Det kommer inte bli lätt för er att bli föräldrar.

 

Från att egentligen bara veta att vi båda ville ha barn någon gång till livet så gjorde denna insikt att vi ville inget hellre än att bli gravida. Vi fick ett "ligg-schema" och jag fick ett gäng mediciner. Vi lämnade Skellefteå med en mindre chockartad känsla: Herre gud, nu händer det! Nu kommer vi ju faktiskt bli gravida nu när vi har en vattentät masterplan!"

Men fullt så enkelt skulle det inte vara. Faktiskt helt tvärt om. Så här i efterhand är jag tacksam att vi inte väntade med utredningen. Processen fram till ett plus på stickan var lång och man förstår att en sån här resa krossar många relationer. Jag  åt först en medicin som skulle försätta mig i klimakteriet, för att sedan äta en annan som skulle kicka igång menstrationen. Sedan hade vi samlagsschemat... "ha sex på dag fyra, men inte dag fem, sedan på dag sex igen, men inte dag sju osv osv...." Vi var fortfarande nykära, men hormoncirkusen och varje nederlag då mensen kom var verkligen ingen dans på rosor. Detta upprepade vi under sex månader, för att sedan ha ett uppehåll på fyra månader (hormonbehandlingarna tar på och krävde ett uppehåll). Därefter försökte vi igen ytterligare ett halvår. Hela grejen var väldigt påfrestande. Sedan fick vi förfrågan om att försöka med ett IVF.

 

Fortsättning följer...