Vår bästa lilla kompis blev storebror för åtta veckor sedan. Vi visste att det skulle bli en stor omställning gör mig och Henrik, men en desto större omställning för Melker. Vi har gjort vårt bästa för att förbereda vår 2,5-åring på detta, men att han skulle förstå omställningen i förväg på riktigt går ju inte. Nu har det gått ett tag och jag tror nog att han accepterat tillskottet i familjen nu, eller iaf accepterat den nya tillvaron. 

Vi förberedde oss på mycket avundsjuka - han har ju varit van att vara ensammen om all uppmärksamhet. Nu måste han dela den och lära sig att mamma och pappa inte alltid kan leka precis när han vill osv. Ganska svårt att förstå för en liten kille. Men det har gått över förväntan. 

Han har hittills bara varit snäll med lillasyster, gett henne pussar, kramar, kommit med napp och leksaker och pratar med "len röst" med henne. Vår taktik har varit att försöka förebygga avundsjuka på bästa möjliga sätt. 

Förutom att ge honom uppmärksamhet, försöker vi hitta på saker med honom på tumanhand bara mamma och han t ex. När Melker blir för högljudd eller leker för livligt i närheten av Mina (att hon kanske blir rädd/vaknar av det) så försöker vi hellre säga att "skrik inte så mycket; mamma får ont i öronen" istället för att säga att det gör ont i lillasysters öron. Dvs att istället för att härleda hans beteende till hur det påverkar Mina, så väljer vi att ge andra anledningar för att ta bort fokus på lillasyster. Jag tänker nämligen att om man hela tiden säger att "gör inte si eller så, för att du väcker Mina/ tänk om du råkar slå till henne osv" så kanske det gör att han börjar irritera sig på henne och det i sin tur framkallar svartsjuka i form av protester och/eller slag.