När vi sätter oss i bilen och alla fyra sitter i sköljer tanken över mig - herre gud vi är tvåbarnsföräldrar! Det känns helt overkligt. Jag har redan hunnit glömma bort Mina en gång (tur att Henrik kom ihåg henne och hade redan satt henne i bilen, men
ah ni fattar). Med Melker minns jag att vi kunde, när han var ETT ÅR, forfarande glömma bort att köpa välling, blöjor etc när vi var och veckohandlade...
Tänk att vi fick turen att bli föräldrar till två friska små barn
Sluta killas, Mina!
Och nu är vi alltså fyra och en "riktig" familj - en storartad känsla!
Omställningen från ett till två barn må vara stor. Egentid och tid för varandra må i princip vara obefintlig, men även fast det är en flagrant skillnad från livet innan skulle jag verkligen inte vilja ha det på något annat sätt.
Mamma, lillasyster bara killas hela tiden!
Härliga ni - tänk att två små liv kan göra mitt liv underbart bara genom att finnas till