Det är därför jag har ett stygn av dåligt samvete för den här gången finns helt plötsligt energi till att verkligen njuta av min lilla bäbis. Med Melker fanns ingen ork till att varken vara ledsen eller glad - det handlade nästan om att bara överleva. Jag är därför väldigt glad att jag vågade ta steget att trappa ner på amningen. Det blev uppenbart såhär i efterhand att det var grundorsaken till att Melker aldrig sov - han var ju alltid hungrig och ville bara amma hela tiden. 

En annan sak som vi gör annorlunda den här gången är att med Melker var vi noga med att han skulle sova i egen säng, dels för att det var socialstyrelsens rekommendation men också för att vi tänkte att det skulle underlätta när han flyttade till eget rum.

Nu får Mina somna i egen säng/vagga, men när hon vaknar andra gången på natten så istället för att ge mat så lyfter vi över henne till oss, för att då är det nara närhet hon vill ha och somnar då snabbt om igen. Så gjorde vi aldrig med Melker. Varje gång han vaknade klev jag upp, tog upp honom, ammade, rapade, kollade blöja, la tillbaka i vaggan, sjöng, vyshade och vaggade till att han somnade. Sedan tog det kanske tio min att somna om för att 30 min senare upprepa samma procedur.

Jag tänker att vi nu får ta en sak i taget och inte hålla så hårt på att "göra rätt" i alla skeden. Jag är mer mån om mitt välmående den här gången och jag vill tro att det gör att jag i längden blir en bättre mamma för båda mina barn om jag orkar mer. Jag är tacksam för alla tips och råd jag fick, men önskade att jag lyssnade mer till mig själv och min bäbis. Det försöker jag bli bättre på den här gången.

 

Igår var vi på bvc och lillpiga har växt 5,7 cm - fortfarande helt ofattbart hur de kan växa så snabbt?!

Torsdag och vi två är ute i stugan. Hostan börjar ge med sig så idag blir det en pw med bärsjalen. Ha en fin start på dagen, du fina!