Igår åkte jag och min bror till mormor för att ta reda på det vi ville ha kvar efter henne. Jag blev kvar ensam länge. Jag bläddrade i fotoalbum, fastnade i ett kollegieblock som hon hade skrivit ner dikter i, luktade på hennes kläder, åt av hennes sista kakor...

Det kändes som att nu när hennes saker försvinner hemifrån så försvinner också det sista av henne. 

Jag grät när jag såg teckningarna som hon hade sparat från mig, att hon valde att ta med sig de gamla Hawaii-kalendrarna när hon flyttade (att hon tyckte att just de var betydelsefulla nog att ta med till sitt nya boende). Jag grät när jag tog reda på hennes blommor och visste att jag aldrig kommer kunna hålla de så vackra så som hon gjorde. 

Förutom blommorna tog jag reda på några fotografier, alla vykort som hon sparat från mig och kylskåpsmagneterna som jag köpte till henne från alla mina resor (jag som tycker att kylskåpsmagneter mest ser skräpigt ut kunde inte låta de vara).

Jobbigast var tankarna över att mamma skulle städa undan det resterande själv sedan. Jag bestämde därför med henne att hon skulle vänta med det tills helgen med begravningen så att jag kunde hjälpa henne. Hon opponerade  sig såklart. Sa att det skulle bli ännu jobbigare om jag var med just för att jag är så blödig av mig. Men vad är det för något fel med det? Nog för att jag kan vältra mig i sorgen, men ska man inte sörja den som gått bort?  Vi var sedan båda överens om att tillåta sig att sörja är något fint, att städa ihop det sista blir ett fint avslut. Vi ska packa, gråta, dricka deras tisdagsdrink (även fast det är lördag) och äta upp hennes sista rullrån. Jag är övertygad att mormor kommer tycka om att se oss två just så.