Natten till förra fredagen sov ingen av barnen särskillt bra. På morgonen erbjöd sig mina föräldrar att passa dem under tidensom jag skulle ta igen lite sömn. Jag fick en smärre chock när jag vaknade och insåg att klockan var 11:35. Jag hade missat
mormors 11-kaffe.
Efter lunchgick vi på affärn för att bland annat handla mjöl och socker till mormor som skulle baka mer lingonkaka. Eftersom kassen var så tung stannade jag och barnen i lekparken medan mamma lånade Melkers vagn för att gå bort med varorna. När hon kom
till Norrbygården sa mormors granne som satt ute i det vackra höstvädret att "Mina är imponerande! Hon har varit här ute och motionerat på baksidan". När mamma rundade huset och kom till mormors uteplats satt hon där på sin stol. Där hade hon
somnat in.
Det var förkrossande att nås av nyheten. Min mormor, min fina, fina mormor. Min första tanke som kom till mig var: "Jag missade sista 11-kaffet! Varför ställde jag inget larm??" Sedan ser jag på min mamma som älskar min mamma precis lika mycket som jag
älskar min. Det gav sorgen en ännu större dignitet.
Jag saknar henne redan. Det känns fruktansvärt att hon är borta. Att jag aldrig mer kommer få prata med henne och vara med henne. Hon som är anledningen till att jag älskar mitt Norråker så mycket. Nu finns hon inte längre.
Men mitt i all sorg är känslan av tacksamhet större. Jag är så innerligt tacksam över att hon har kunnat vara en så stor del av mitt liv och detta gör att sorgen är lite lättare att hantera. Jag har vetat länge att hon funnits i mitt liv på belånad
tid. Jag har därför aldrig tagit henne för given och det känns bra nu såhär i efterhand. Jag är så tacksam över att hon fick täffa och lära känna Melker. Melker som vi så länge kämpade för att få. Jag önskade av hela mitt hjärta att vi skulle hinna
få barn så att mormor fick bli en del av det.
Jag önskade att hon skulle få vara med på vårt bröllop. Den stora anledningen till att vi valde att ha bröllopet i Norråker. Timmen innan bröllopet åkte jag till henne för att få en egen stund med bara henne. Det var fint att få prata med henne om hennes
och morfars bröllop. Det hjälpte nervositeten.
Jag har i hela mitt vuxna liv önskat att jag skulle få en dotter som jag fick döpa efter henne. När vi fick veta att vi väntade en flicka var min önskan att mormor skulle finnas kvar hos oss så att hon fick träffa lilla Mina.
Jag är så tacksam över att alla dessa önskningar slog in. Min sista var att hon skulle hinna vara med på Minas dop. Vi har planerat att ha det i Borgafjäll där mormor är född och uppväxt, så att hon kunde vara med (endast 7 mils resa). Nu blev det inte
så. Men jag är så glad över allt annat. Jag är övertygad om att du ändå kommer vara med oss på den dagen, så som jag känner att du nu redan är. Du finns i min dotter, du finns i min son, i mina drömmar och i mitt hjärta.
Tack för allt. Tack för att du gjort mig till en ödmjukare människa, tack för att du varit en så fantastisk förebild. Tack för alla bullar, rullrån, sockerkakor och drömmar. Tack för alla samtal, berättelser och historier. Tack för din givmildhet, omtanke
och närvaro. Det sistnämnda är jag övertygad att du kommer fortsätta med.
Sov gott min Nypkers ploppe
Och hälsa morfarn att han är bäst!
Åh så fint du har skrivit. Det är precis så det är. Den här tacksamheten och lyckan att ha haft en mormor som stått en nära. Jag saknar min mormor varenda dag trots att hon har varit i himlen i 7 år. 🧡 Kram och styrka till er 🍁🧡