Hej du fina,
Vi har just kommit hem från en skogspromenad jag och barnen. Vi gick samma tur igår och Melker var överlycklig. Skillnaden den här gången var att han olyckligt nog hade somnat i bilen med morfarn och var snarare på kram- och myshumör än äventyrshumör. Han mer eller mindre grät hela svängen eftersom jag var tvungen att bära honom på ryggen och inte framtill i famnen då jag hade lillasyster i babybjörn där.
Bilder från gårdagens skogspromenad: en betydligt gladare Melker
Inte heller hjälpte det att grannen ropade till oss och vi fick titta på fem veckor gamla kaninungar och små kycklingar. Gråten försvann först när vi letade fram den gamla VHS-spelaren och Alfons Åberg. Ibland tror jag att man måste få låta kidsen slappa emellanåt också. Tänker på hur pappa Henrik kan bli helt uppslukad av en serie och man bör nog respektera att ens barn kanske har samma intresse.
Mina ligger i sin vagn utanför fönstret och helt plötsligt har jag lite tid att ordna med lite andra bestyr. Vi planerar ett dop här i höst som jag känner att jag inte alls har haft tid att styra upp något. Vi har dock beslutat oss för att ha ett litet dop med bara de allra närmaste. Det känns skönt på sitt sätt och mysigt med en liten intimare tillställning.
Och här är hon, lillfrallan som alltid skiner som en sol - vem sjutton är du? Jag känner mig nästan som de där morsorna i mammagruppen som jag avskydde när Melker var bäbis. SOM deras barn sov, och SOM de var glada, "det är väl inga konstigheter att ha en bäbis, det är ju det mest underbara som finns".
Istället för att hitta någon form av stöttning i denna grupp, fick den mig att bara må dåligt. Jag ville till slut bara strypa var och en av dem. Själv vaknade jag 13-14 ggr varje natt, VARJE NATT, jag minns tiden med Melker som att han sällan var riktigt nöjd. Jag gjorde inget annat än att amma, han ville bli buren för jämnan, jag rasade i vikt, fick utmanningssyndrom (yrsel och utslag) och jag tappade jättemycket hår. När jag exempelvis förde det på tal i mammagruppen såg de frågande på mig: "Jasså? Märkligt, för jag har fått SÅ himla tjockt hår - Så bra kvalité jag har på mitt hår nu har jag aldrig haft".
Ja, ni fattar... Gör ni inte det så betyder det endast en sak: Att du är en monstermorsa och nu håller jag på att förvanldas till en sådan själv. För min lilla tjej är en toppenbäbis. Helt plötsligt så förstår jag ju dessa hemska kvinnor från mammagruppen. Att få bli förälder är ju det mest fantastiska man kan få vara med om. Men för de mammor som kämpar och mer eller mindre bara försöker överleva sin bäbistid (ja visst kändes det så emellanåt) är det ibland svårt att ta sig tiden och verkligen känna detta.
Jag är därför oerhört tacksam över att den här lilla godisen låter mig få känna på hur en bäbisbubbla verkligen ska vara - för visst är det underbart. Kan svaret i varför vårt andra barn blev en nöjd bäbis ligga i att vi fick vår beskärda del av sömnlöshet och barnskrik med vår första: att vi liksom fyllt den kvoten och nu får vi istället skörda livets goda dygn? Troligtvis inte och en sak som är säker, med bäbisar ändras beteenden, rutiner och egenheter hela tiden. När du tror att du hittat ett mönster som du tror funkar - ändras allt igen! Därför försöker jag, så gott jag kan, påminna mig om att njuta, njuta och njuta av min bäbis och den tillvaro hon låter oss ha för stunden - snart vänder det!
Tänk vad Du är värd att få sova och njuta med denna prinsessa. Prinsen som inte ville sova är en helt fantastisk storebror och klurig liten kille ❤️