27 januari 2017

Tomt

Bara mina fåniga ord

I början av december märkte vi att Silas slutade äta. Vi trodde till en början att det berodde på att Melker matade honom vid bordet och att han hade blivit kräsen på hundmaten. Men Henrik tog honom till veterinären och beskedet var förödande. Han hade cancer och det skulle inte gå att göra något.
 
Några timmar efter beskedet kände Henrik att han hade börjat tappa känseln i vänster sida av ansiktet. Ett samtal till sjukvårdsupplysningen senare slutade med att han akut lades in på stroke-avdelningen. Min värld rasade.
 
Henrik fick göra alla möjliga tester, röntgen och bevakades. Med Silas begärde vi att vi skulle få en 2nd opinion från en anna veterinär - och tack för det! Hon satte in antibiotika samt kortison och bara efterföljande dag var han genast mycket bättre. Silas röntgenplåtar vittnade om att han hade svarat på medicinen och all var så gott som borta.
 
 
Vi fick tillbaka vår hund, dock med vetskapen om att han nog alltid skulle måsta äta medicin, men det är vardagen för många av oss människor, så det beslutet var lättfattat. Det är just de - att fatta de rätta besluten. Vara en bra matte nog att veta när man gör saker för sin  hunds skull och när det övergår till att bli för sin egen. Detta kändes helt rätt vilket veterinären instämde på.
 
Tiden gick, Henrik sjukskrevs och fick komma hem. Den kur silas hittills gått på var en ganska aggresiv sådan och man ville hitta en balans där han kunde äta en lindrigare medicin. Det var just detta som kom att visa sig inte fungera. Efter julen märkte vi en knöl under hans käke. En biopsi togs och kuren ökades på igen. Den höga dosen medförde att han fick "diabetes-symptom" och man ville varva kortisonet med en "diabetes-medicin" och det var detta som resulterade i att han skulle komma att bli bortom all räddning.
 
Bara efter första dagen med diabetesmedicin (dvs utan kortison) så ville han bara stanna inomhus. medicineringen korrigerades återigen till det ursprungliga, men bara dagar efter det plötsliga insjukandet kunde han knapt använda bakdelen. Det bara kom från en dag till en annan.
 
Trots att beslutet var det svåraste jag någonsin fattat så var det det enda som återstod - Nu hade vi gjort allt i vår makt för att rädda honom och vilken kämpe han visade sig vara.
En månad har snart gått sedan han fick somna in och det smärtar i mig lika mycket nu som då.
 
Jag tror inte att han är i himlen, utan snarare vid någon sjö med tassarna i vattnet och svansen svajandes. Skräddarna springer runt på vattenytan och han badar med tennisbollen. Det är en plats där promenaderna är oändliga, godisarna väntar på att bli hittade och solkatterna faktiskt går att fånga. Han är med sina kompisar Wilson och Moses, men vi är kvar här och vi saknar honom. Han var den bästa, med det största hjärtat, livet blev genast så mycket fattigare..
 
 
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress