Tre dagar kvar

På fredag morgon bär det av till vår "minimoon" i Budapest. I julas gav vi varandra denna resa, samt biljetter till Svansjön på stadens operahus. Just operahuset anses vara det vackaste i Europa och vi lyckades knipa bra platser dessutom.
Vi har bokat ett "bås" och baletten pågår i tre timmar med två pauser. 
 
Vi landar i Budapest kl 14:30. Kl 18 har vi bokat in spabehandlingar i tre och en halv timma på Mandala Day Spa. Jag hittade det på rankinglistan via tripadvisor och tänkte att det kunde bli en bra start på vår minimoon, slitna småbarnsföräldrar som vi är. 
 
Just Tripadvisor är för övrigt något som alltid varit användbart vid våra resor. Speciellt vid val av matställen. För nästan två månader sedan så försökte jag boka ett middagsbord för två vid Comme Chez Soi som var högst rankad. De hade inga lediga middagstider på flera flera månader - MEN en lunch! Så på lördag kl 13 fick vi tid. 
 
På söndagen har vi bokat bord på New york Café kl 12. Det är ett café beläget inuti ett hotell med lika sanslösa takmålningar som utbud på menyn. Vad jag har förstått så är cafeet otroliga på cheesecakes och afternoon tea. det kan bli kul!
 
På måndagen har vi bokat ett bord på Faust Wine Cellar kl 14. Precis som det låter så är det en vinkällare som ligger insprängt i ett berg/grotta. Där blir det vinprovning med orstar. Hittar vi något vin som faller oss i smaken finns sedan möjlighet att beställa och få flaskor hemskickade till Sverige.
 
På tisdagen flyger vi hem vid 15. Vi har något skoj inbokat varje dag, men som vi brukar göra på våra resor så har vi delat upp två/tre ställen/sevärdheter var mellan oss som vi läser på oss om innan resan för att sedan vara "varandras guider". Uppdelningen blev följande:
Henrik: Széchenyi termalbad, Parlamenetet Orszaghaz och Stadsoperan
Jag: Fiskarbastionen och Shoe on the Danube Bank
 
Upplägget känns bra, det bästa är ju att vi kan strunta i allt också och bara slappa på hhotellrummet om vi hellre känner för det. Mest ser jag fram emot att få sova ut om mornarna och att vi ska få tid att vara Henrik och Emma-Lisa för en stund och inte bara mamma och pappa.
 

Bröllopsbilder

Härom dagen var det tre år sen Henrik friade på toppen av Olomana, Hawaii. Tiden rusar verkligen fram. Tänkte att jag skulle dela med mig av våra vackra bilder som vår fotograf Anna tog utav oss. Jag tänkte att ag börjar med bilder från minglet och lokalen.
Istället för en traditionell gästbok hade vi en jordglob som alla gäster fick signera. Det blev sedan en jättefin detalj i hemmet som folk gärna går fram och tittar på "jaha, har han och hon varit där....!"
Christoffer och Carly
Lars-Olov, Madde och Elsa
 
Under tiden som vi var och fotograferade oss minglade alla gäster på gräsmattan. Där hde vi ställt fram gamla möbler (fotöljer, bord, en orgel, mattor etc) I det stora trädet hängde vi upp lampskärmat och vi försökte skapa ett "vardagsrum" fast utomhus.
 
För ca 15 år sedan gjorde pappa eget vin. Bland annat av en italiensk druva som heter Tribiano. Av allt vin så bestämde han sig redan då att han skulle spar en damejeanne tills den dagen då jag skulle gifta mig. Det vinet fick gästerna dricka under minglet, tillsammans med jordgubbar och cakepops.
Bordsplaceringen
"Ladugårsbott´n" som är på utrymmet ovaanför garaget som säkert tog tre veckor att tömma. Takbjälkarna kläddes med ljusslingor. Dukningen gjordes med hjälp av proffet Maria (min brudtärna) som har jobbat med just detta på många, många bröllop.
 
Festhäftet gjorde vi själva (väldigt tidskrävande) men det kändes fint och personligt att vi knåpade ihop dem själva.
Vid honörsbordet stälde vi fram två pallar så att gästerna kunde komma fram och prata med oss under middagen, som pågick ända fram till midnatt (!!!). Det var helt otroligt va mycket vackra tal och spex som hände under själva middagen.
Det jag tyvärr inte har någon bild på (men ev filmer) är på daslokalen med bar och scen som är en halv trappa ner bakom honörsbordet.

Bröllopsresa bokad

Vi var på väg till Maldiverna, spånade på Hawaii, men gjorde en total rockad och valde Sydafrika. Safari har vi pratat om länge, men velat spara det tills det att vi kan ta med oss Melker och att han ska vara så pass stor att han ska få något utbyte utav det. Men vad hindrar egentligen att vi åker en gång själva först?

 

Den 11 augusti lämnar vi land och barn för nio dagar på savannen. Vi landar i Johannesburg och kommer att bo i närheter av Kruger Nationalpark där samtliga safariturer kommer att upplevas. Förutom safari, bushwalks och kvällstrippar (för att verkligen maximera chanerna att få se ”the big five”) så kommer vi att besöka Drakensberg, Blyde River Canyon (världens tredje största canyon), God´s window, Lisabon Falls mm. En dag är fri från inplanerade aktiviteter och vi har möjlighet att välja själva vad vi vill göra (zipline, luftballong, volontärarbete mm)

 

Vi kommer att bo på en 4stjärning lodge med halvpension. Vi lade till en extra slant och uppgraderade till en svit med egen terrass med utsikt över Crocodile River.

 

Vid närmare eftertanke så tror jag inte att vi kunde ha valt en bättre resa som vår bröllopsresa.  Vi är båda alldeles för rastlösa för att bara ligga på stranden och lapa sol. Henrik är mitt livs största äventyr och den här resan kommer säkerligen krydda tillvaron för oss.

 

När vi åker är Melker i princip två år. Vi bestämde tidigt att max 10 dagar ifrån honom är rimligt. Under tiden kommer han att få vara på sommarkollo hos Mammo och Morfarn i Norråker och ha det lajbans. 


Vi gjorde det tillslut

I slutet av förra veckan började jag känna av det igen - yrseln. Samma yrsel som jag hade innan jag sjukskrevs för sömnbristen förra året. Nätterna har varit lite mer krävande än vanligt på sistone och igår var yrseln så illa att jag var tvungen att gå hem en stund och sova för att det slutta sluta snurra.
Det är otäckt och där och då bestämde vi oss för att Melker hädan efter skulle få sova ensammen på nedervåningen så att vi båda verkligen fick sova ordentligt för oss själva på övervåningen.
 
I slutet av dagen är vi ändå inga bra föräldrar om vi inte ens mäktar med vardagen. Som en klok vän sa till mig igår: Happy parents = happy kid och det ligger nog något i det.
 
Det gjorde ont i mammahjärtat att höra hur han skrek där nere, men vi gjorde vårt bästa med att intaa oss att han inte far illa. Jag ställde larmet på 04:45 och gick ner med välling till honom. Han var vaken och låg och pratade för sig själv och otroligt nog skrattade när han såg mig. 
 
Jag hoppas innerligt att vi båda ska få hitta tillbaka till en konternuelig sömn. Efter 1½ år med minst två avbrott varje natt (och då säger jag MINST två, perioderna med 11-13 avbrott har med hästlängder varit fler än de nätter vi "bara behövt gått upp till honom 3-4 ggr") så äter det upp all energi inom en. Jag liden fortfarande av klådan p kroppen som är ett direkt resultat av att kroppen får för lite sömn.
 
Så igår 20:30 gick vi upp till vårt sov rum, tände ljus och lyssnade på pod, somjag för övrigt starkt måste tipsa om "My dag wrote a porno" - alltså herre min jäkla gud så sanslöst rolig pod!! Det är tre kompisar som träffas och har högläsning ur den ena killens pappas sex-novell som han har skrivit på äldre dar och kommenterar under tiden allt som står. Den går absolut inte att beskriva, utan den måste lyssnas på - jordent roligaste pod!
Bildresultat för my dad wrote a porno

Bröllopsresa?

När vi gifte oss hade vi ingen kuvertavgift och vi frånsa oss presenter. Men ville man ändå ge något så sa vi att man kunde få lägga ett bidrag till vår bröllopsresa.

Vi har en ”minimoon” inbokad. I mitten av maj åker vi till Budapest i ett par dagar för att bland annat besöka ett av Europas främsta operahus och se balettuppsättningen Svansjön. Jag dansade själv en del balett när jag gick dansgymnasiet, men blir framförallt förtjust i tanken av hela idén av att få gå på ett operahus – Man får klä upp sig i något elegant och nästan lossas att man är med i någon romantisk film.

 
 
Ingen av oss har tidigare varit i Ungern, men Budapest har det där som vi gillar: God mat, viner, historia, storslagen arkitektur och hela staden skulle nog kunna betraktas som ett enda stort spa med alla sina varma källor.

Vi kommer att  få fyra dagar där – barnfria! Det låter kanske hemskt, men att jag ska (om ca 100 dagar) få fyra hela nätter [läs HELA nätter] utan avbrott känns just nu som högsta vinsten och hur märkligt det än må låta så är det just den här lilla trippen som håller orken uppe de nätter som är extra jävliga.

 
 

Men det är ju som sagt våran minimoon. Den riktiga bröllopsresan är en tuff nöt att knäcka. Vi vet helt enkelt inte hur vi ska göra. Det vi vet är att vi vill åka i Augusti och vi har två alternativ:

-        Åka ensamma utan barn (vilket tillåter att vi max kan vara borta 7-9 dagar)

-        Åka med barn (då kan vi vara borta hur länge vi vill i princip)

 

Så hur ska vi då välja? Det förstnämnda alternativet är väl det som passar mest in på kategorin bröllopsresa; dvs att vi unnar oss en resa där vi kan ägna all tid åt varandra. Ni som själva har småbarn/har haft vet ju hur lite det blir av den varan när man har annat som ständigt pockar på uppmärksamheten. Om det blir detta alternativet så vill vi nog ge solsemestern en chans. Åka till en paradis-ö, äta gott, sippa drinkar, sola, bada, unna sig spa-behandlingar. Men vart åker man i Augusti i typ en vecka? Vi har kört fast på Malviderna, men 55 000 plus fickpengar för en vecka (och det är lågsäsong) känns sådär. Det skiljer sig förvisso inte jättemycket mellan årstiderna, men ändå? Å andra sidan så vet man ju att Maldiverna snart försvinner iom att vattennivåerna stiger..

 
 

Bara på skoj kollade jag på ett alternativ där vi skulle ta med oss Melker. Och vart annars skulle jag kolla om inte Hawaii. Resan skulle innebära först fyra dagar i New York och sedan ca 12 dagar på Hawaii. Boende skulle bli gratis och bara flyget skulle endast gå på 20 800 kr för oss tre. Det är ju värsta kanonpriset! Så hur gör vi? Jag är helt novis. Väljer vi Hawaii med Melker så blir det ju ingen bröllopsresa direkt, men å andra sidan så älskar jag öarna och det skulle va underbart att få ta med sig honom dit + att vi skulle få besöka NY.

 
Lanikai beach
Waikiki
 

Tomt

I början av december märkte vi att Silas slutade äta. Vi trodde till en början att det berodde på att Melker matade honom vid bordet och att han hade blivit kräsen på hundmaten. Men Henrik tog honom till veterinären och beskedet var förödande. Han hade cancer och det skulle inte gå att göra något.
 
Några timmar efter beskedet kände Henrik att han hade börjat tappa känseln i vänster sida av ansiktet. Ett samtal till sjukvårdsupplysningen senare slutade med att han akut lades in på stroke-avdelningen. Min värld rasade.
 
Henrik fick göra alla möjliga tester, röntgen och bevakades. Med Silas begärde vi att vi skulle få en 2nd opinion från en anna veterinär - och tack för det! Hon satte in antibiotika samt kortison och bara efterföljande dag var han genast mycket bättre. Silas röntgenplåtar vittnade om att han hade svarat på medicinen och all var så gott som borta.
 
 
Vi fick tillbaka vår hund, dock med vetskapen om att han nog alltid skulle måsta äta medicin, men det är vardagen för många av oss människor, så det beslutet var lättfattat. Det är just de - att fatta de rätta besluten. Vara en bra matte nog att veta när man gör saker för sin  hunds skull och när det övergår till att bli för sin egen. Detta kändes helt rätt vilket veterinären instämde på.
 
Tiden gick, Henrik sjukskrevs och fick komma hem. Den kur silas hittills gått på var en ganska aggresiv sådan och man ville hitta en balans där han kunde äta en lindrigare medicin. Det var just detta som kom att visa sig inte fungera. Efter julen märkte vi en knöl under hans käke. En biopsi togs och kuren ökades på igen. Den höga dosen medförde att han fick "diabetes-symptom" och man ville varva kortisonet med en "diabetes-medicin" och det var detta som resulterade i att han skulle komma att bli bortom all räddning.
 
Bara efter första dagen med diabetesmedicin (dvs utan kortison) så ville han bara stanna inomhus. medicineringen korrigerades återigen till det ursprungliga, men bara dagar efter det plötsliga insjukandet kunde han knapt använda bakdelen. Det bara kom från en dag till en annan.
 
Trots att beslutet var det svåraste jag någonsin fattat så var det det enda som återstod - Nu hade vi gjort allt i vår makt för att rädda honom och vilken kämpe han visade sig vara.
En månad har snart gått sedan han fick somna in och det smärtar i mig lika mycket nu som då.
 
Jag tror inte att han är i himlen, utan snarare vid någon sjö med tassarna i vattnet och svansen svajandes. Skräddarna springer runt på vattenytan och han badar med tennisbollen. Det är en plats där promenaderna är oändliga, godisarna väntar på att bli hittade och solkatterna faktiskt går att fånga. Han är med sina kompisar Wilson och Moses, men vi är kvar här och vi saknar honom. Han var den bästa, med det största hjärtat, livet blev genast så mycket fattigare..
 
 
 
 
 

Själv-glaset

Lillgrodan går in på sin tredje vecka på förskolan och hittills så är det Henrik och jag som vingats kapitulera mot dagisbacillerna - först Henrik och nu jag. Men Melker kör på, vilket vi är tacksam över. Tänk om vi hinner bli friska innan det är hans tur!
 
Så jag är hemma idag. Tänker jag efter så är det nog första dagen hittills som jag faktiskt är hemma och inte gör ett dyft (sedan M föddes). Det finns nämligen alltid något att göra - det vet ju ni andra föräldrar också hur det är. Jag har tittat på några avsnitt SKAM och trots att jag egentligen bode fortsätta att plöja serier och sippa the och knapra halstabletter så kommer jag på mig själv med att greja med tvätten och helt plötsligt sitter jag framför datorn och försöker ge mig på att begripa det nya bokföringsprogrammet.

Hösten 2016 - Gammlia
 
Mn det är så det är antar jag - man växer upp, skaffar ett hyggligt jobb, barn, man och nu så är det strax dags fatt ta sig an ännu en fyresfastighet och allt vad det innebär. Mitt i allt det där så ska man komma ihåg sina vänner och till sist sig själv. Typ i den ordning blir det oftast också.
 
Jag vill tro att för att kunna vara alla de där sakerna (en bra mamma, en stöttande fru, en närvarande vän och prestera på jobbet) så gäller det att se till att glaset med själ och egenboost är fyllt först innan det går att fylla det andra. För likt just ett glas så tror jag att det är innehållet i "själv-glaset" som ska användas till att fylla de övriga "livs-glasen" (mamma, fru, jobbet etc).
 
Just nu tycker jag att träning, bra fukost och ljudböcker ger ett bra flow i mitt själv-glas, men det skulle kunna gå att fylla ytterligare. Jag har dock tur att jag har två stycken här hemma som bara genom att finnas hjälper till att fylla mitt glas. Spontana pussar, kramar och skratt gör mycket!
 
Men konternuelig sömn (å gud som jag saknar sömnen) och små små stunder av "ingenting" - stunder som idag där jag för en gång skull tillåter mig att inte göra absolut någonting; stunder där man får unna sig att vara lite lätjefull och titta på en serie eller läsa en inredningstidning utan den där "jag-borde-göra-det-där-istället-känslan". Jag ska träna på det - idag gick det ju sådär. Alla sysslor är ju som magneter för mina ögon
 

Nytt år, nya tag

Det händer att jag hamnar på min blogg när jag ska leta reda på någon gammal bild och varje gång tänker jag altid samma sak: 
- Så glad jag är att jag har allt detta kvar!
Med ens så innser jag i samma stund att jag önskade att jag uppdaterade oftare. Så det kanske vore dags att ge det ett ärligt försök. 
 
Jag har även en 5-årsdagbok som sträcker sig tillbaka till 2007/2008 (har alltså inte skrivit varje år). Det är en dyrgrip som har täckt upp och dokumenterat mitt liv i Östersund, Los Angeles, Hawaii, studietiden i Umeå osv. Förutom glädje över att jag har den så påminner den mest om mitt dåliga samvete som inte skriver något i den nu när jag har fått barn. Får se hur jag gör... Just nu så har jag implementerat så många nya rutiner i vardagen att jag måste dra gränsen någonstans.
Ryggsäck: Minirepubliken  Jacka: Zara  Mössa, toffs och halsduk: Aliexpress
 
Störst just nu är att Melker har börjat på förskola och det har gått över förväntan! Fyra hela dagar på dagis och sedan har det gått jättebra att vara där på egen hand. Givetvis är vi beredda på ett bakslag och passande nog så ligger förskolan endast 5 min promenad från mitt jobb så jag kan fort infinna mig om det skulle krisa.
  
I och med detta har en del nya rutiner varit nödvändiga:
- Larmet/Melker gör att jag kliver upp 05:45. Om M är vaken så får han bada medan jag gör mig i ordning.
- Kvällen innan packas M´s väska, jag stryker Henriks skjorta, preppar frukost, ställer in vagnen i bilen, packar träningsväskan.
- 07:00 ser jag till att vara på jobbet och Henrik lämnar Melker vid 07:45
- 15:30 jag hämtar M och vi i har lajbans hemma tills Henrik komemr hem. 
 
Jag har även kört igång med träningen. 3 styrkepass, 3 konditionspass, ett återhämtningspass (foamroller/stretch) i veckan och yin yoga varje onsdagmorgon. Utöver detta så dricker jag 2 liter vatten under dagen - det är jävligt mycket vatten, men om vardagarna går det ganska bra. Helgerna vill jag mest sippa kaffe.

Bröllopet

Den 6 Augusti sa vi JA till varandra. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv!
 

Förlossningsberättelsen

Lite mer än tre veckor har gått sedan han kom till oss, men det känns som att han har funnits med oss i en mindre evighet. På något märkligt sätt är han så overklig men ändå så självklar. Tänkte försöka ge mig på att återberätta om natten då han fick möte världen för första gången.
 
Det var måndag (7:e september) som jag vid lunchtid märkte att jag hade fått en liten blödning. Jag ringde in till förlossningen som bad mig avvakta, men höra av mig om blödningen tilltog. Så vid 18-tiden hörde vi av oss igen och vi blev uppmanade att komma in på en kontroll. Hjärthjluden och sammandragningarna såg fina ut och jag hade öppnat mig en cm (här kände jag inte sammandragningarna mer än att magen blev hård). Jag fick frågan om vi ville att barnmorskan skulle göra en omsvepning för att trigga igång verkarbetet vilket vi tackade ja till. Sedan återvände vi hem med uppmaningen om att göra en tidig kväll.
 
Vid 22-tiden tyckte jag mig känna sammandragningarna tydligare (fortfarande osäker på om detta var värkarna som jag väntat på) så jag bad Henrik att börja klocka dem. Jag tyckte att det var konstigt, för redan nu var det inte mer än 4 minuter mellan verkarna. Sedan bar det av av bara farten. Mha profylax-andning klarade jag av att va hemma till midnatt, sedan var vi bara tvugna att åka in. På väg ner från lägenheten ut till bilen hann jag ta två värkar. Bilen var kall så jag fick en frossa som gjorde att jag hackade tänder och skakade i armar och ben.
 
Väl inne på förlossningen visade det sig att jag hade öppnat mig 5 cm. Lustgasen användes flitigt och nu gick det knappt en minut mellan värkarna. Det enda jag egentligen hade varit säker på, eller rättare sagt tagit med mig inför förlossningen var att "under en förlossning är det mesta vila. Värkarna kommer med ca 4 minuters mellanrum", något som barnmorskan berättat för oss, som vi hade läst oss till i den litteratur vi blivit tilldelad och vad som informerades om på föreläsningen vid förlossningen och under föräldraträffarna.Men så var det ju inte i vårt fall. Jag trodde därför att jag skulle få tid att testa olika ställningar, dricka vatten och äta ngt energiberikande mellan värkarna, men jag hann knappt avsluta en värk så kom den andra.
Detta gjorde att frossan aldrig försvann och det gjorde det omöjligt för mig att kunna slappna av mellan värkarna. Jag föreslog ett bad eller en dusch, men jag kunde inte ta mig någonstans.
 
 
Den här natten fanns det tre barnmorskor på fem barn, varav två barn var förtidiga, så Henrik var den som fick ta mig egonom hela resan. Efter några timmar kom barnmorskan in och frågade om jag ville ha ryggbedövning. Jag hade gått in med den inställningen att jag skulle vara öppen för att testa de bedövningsmetoder som de ansåg vara lämpliga för mig, så en halvtimma senare kom narkosläkaren och satte en spinal. Anledningen till att de inte satte EDA var för att mitt verkarbete gick så snabbt och spinalen skulle verka snabbare och hålla i sig 1-2 timmar bara. Detta var min räddning.
 
Efter bara någon minut så försvann smärtan, jag kunde slappna av och frossan gav med sig. Jag lyckades till och med slumra till. Efter 1½ timma slutade spinalen att verka och jag var nu helt öppen. Problemet var bara att han hade inte sjunkit ner någonting. De satte ett vätskestimulerande dropp som skulle göra värkarna effektivare och man placerade en mätsticka på hans huvud för att bättre ha koll på hur han mådde.
 
Här är allt lite suddigt för mig. Jag fick nu bara ta hjälp av lustgasen eftersom krystvärkarna inte borde vara så långt borta. Jag tror att det var så att han till slut lyckades sjunka ner tillräckligt, men allt stod inte rätt till.
Henrik frågade barnmorskan hur lillen mådde där inne när han såg att hon kollade oroligt på monitorn som visade bäbisens värden. Det var inte riktigt som hon ville ha det, fick han till svar. Värdet visade 4,0 och var ett mått på bäbisens mjölksyra. Efter en minut gjorde de en till mätning och värdet hade stigit till 4,3 vilket var den absoluta gränsen. "Nu måste han ut!" skrek barnmorskan.
 
Jag fattade ingenting. Skulle han ut nu? Redan?? Jag som skulle föda ståendes på knä, inte liggandes på rygg med benen i vädret (föda  i denna ställning skulle vara som att föda i uppförsbacke hade jag hört), men helt plötsligt blev jag ombedd att ta ett fast tag om en handduk - i andra änden tog barnmorskan spjärn och jag fick instruktioner att börja krysta. Som från ingen stans satte krystvärkarna igång. Jag tog ett djupt andetag och drog allt jag hade och krystade. Nu var det brottom att få ut honom. Tack vare mina täta värkar kunde jag krysta snabbt och på bara någon minut så var han ute. De la upp honom på min mage, men han var helt tyst. Jag frågade varför haninte skrek och i samma stuynd tog de upp honom och sprang iväg. Henrik rusade efter.
För vad som verkade vara en evighet för mig, var i själva verket 12 minuter - den tid som lilla Melker var borta från mig. Efter 12 minuter kom Henrik tillbaka med en pigg och vaken liten, liten kille. Han hade en så fin färg i ansiktet, hans ögon var så vakna och han var så lugn och trygg i sin pappas famn.
 
Jag fick sys en del. Det fanns ingen tid att vänta och låta saker och ting tänjas ut - han var tvungen att komma ut och det med en gång. När jag var färdigsydd fick jag äntligen hålla i honom. Känslorna var så många, så många. Äntligen var han här, som vi väntat och längtat och han var perfekt - för oss var han helt perfekt!
 
Hur var det då att föda? Var det som att skita ut en soffgrupp från mio? Var det det ondaste man någonsin varit med om? Värkarbetet som jag tog hemma var det värsta. Nästa gång så ska jag se till att åka in tidigare. När krystvärkarna äntligen satte igång var det mer som en befrielse - äntligen kunde jag rikta värkarna och smärtan. Jag tog i så mycket att jag knappt registrerade smärtan och nej, med handen på hjärtat så gjorde det inte alls särskiltl ont när han kom ut. Att bli sydd efteråt var nog det som gjorde allra mest ont ändå. Fy, det kändes som att de sydde i evigheter. Men jag är glad att jag inte sprack mer än vad jag gjorde. Huva vilka hemska storys man har hört.
 
 
Skulle jag då kunna tänka mig att göra om detta? Absolut, alla dagar i veckan. Klyshigt nog så var detta en fantastisk upplevelse. Henrik var makalös, utan honom hade jag verkligen aldrig klarat det. Han gjorde ett fantastiskt jobb och hade träningsvärk i flera dagar efteråt. Och nu är han här, vår lilla Melker. Du var verkligen värd all väntan, smärta och längtan.
 
 
 

Snart är vi tre

I onsdags passerade vi det magiska datumet - dagen då lillgrodan i magen var beräknad. Tänk att den här långa resan närmar sig sitt slut. Nu kan bäbisen verkligen komma vilken dag som helst och tots att vi har haft 9 månader på oss att vänja oss vid den hyär tanken, att jag hakänns det nde overkligt. Det känns liksom för bra för att vara sant.
Ändå så har barnets rörelser alltid kännts naturliga. En del tycker att det känns som att det är en utomjording som lever inuti en, men för min del har det hela tiden känts väldigt natuligt. Men nu när vi står inför att barnet ska få komma ut till oss, så känns det otroligt. 
Jag är så spänd på att vå veta vem det är som har gömt sig där inne hela tiden och jag längtar så innerligt!
Bäst av allt är tt jag har min team-player som redan nu är en fantastisk pappa. Jag är glad över att jag får göra den här resan med just honom. Herre gud vilket äventyr vi har framför oss!
 

18 dagar kvar

Ofattbart att vi snart kommer bli föräldrar! Men nog märks det att det närmar sig. Jag har mått strålande genom hela graviditeten, bortsett från tröttheten som är i början och nu på slutet. Men inga krämpor, inget illamående, inga bristningar - jag har verkligen haft tur och jag har aldrig känner mig vackrare.

Vecka 36. Bebben har sjunkit ner lite och det blev lättare att andas, men framför allt så kunde jag börja äta lite mer. Hittills så har utrymmet för tarmarna varit näst intill obefintligt så jag blev mätt på ingenting. 

Har gjort två riktigt dumma saker. Sist jag satt på en cykel var förra året (eller tom förrförra året). Här om veckan tog jag och cyklade 7 km - det gick hur bra som helst under tiden, men dagen efter kände jag av fogarna för första gången. Den andra dumma grejen var att jag gick på en rask långpromenad några dagar efter, vilket inte gjorde fogarna gladare. Frågan man ställer sig: är man dum eller vad? Till saken hör är att jag inte märkt av att jag haft några som helst begränsningar, så jag tänker inte på att dra ner på tempot.
Sedan dess är det Henrik som går de längre promenaderna med Silas och nu känns allt bättre.

Vecka 38. Nu har magen sjunkit ner ytterligare och jag misstänker att den lilla kan ha fixerat huvudet. På måndag ska vi till barnmorskan så då får vi höra. 
Förvärkarna har verkligen satt igång också. Sammandragningarna jobbar på för fullt och "mensvärken" i ryggen är inte nådig. 
Jag ska jobba en vecka till tänkte jag, men vi får se om jag inte måste gå lite tidigare. Nu är det helg och jag ska verkligen bara vila och ta det lugnt.
En sak är då säker. Jag har den absolut bästa team-playern. Han är verkligen min klippa och en stor anledning till att jag känner så liten oro inför förlossningen. Han är redan en fantastisk pappa till vår lilla godis och har gjort ett enormt jobb med alla förberedelser inför det nya liv som nu väntar oss.



Semester och inte ens två månader kvar

När jag får frågan om jag tycker att det är kort eller lång tid kvar till tuch down blir jag alltid så kluven. Det känns som att man har varit gravid så länge, samtidigt som det känns så overkligt nära tills den lilla ska komma ut. Har bestämt mig för att det känns lagom länge tills bf. Det är lätt att längta ihjäl sig till bebben är här, men det känns viktigt att njuta av att semestern har precis börjat och sommaren är här. Det är ju på sätt och vis "sista" sommaren innan livet ska ta en ny vändning.

Länge fick jag gå utan att det aldrig ens syntes att jag hade en liten där inne. Och nu har magen bara exploderat fram!

Går in i vecka 33 den här veckan och jag njuter verkligen av min kula - den lilla där inne börjar få det lite för trångt för att den ska kunna vända på sig fler ggr, men jobbar på med händer och fötter som aldrig förr.

Välkommen sommaren - som jag ska njuta utav dig!

Hawaii snaps

 
 
Äntligen tog jag mig i kragen och klippte samman filmen från min 30-års-resa till Hawaii, som jag gjorde tidigare i år. Blir alldeles varm i hjärtat när jag går igenom klippen och får se alla fina människor. Hawaii - för alltid i mitt hjärta.re

Santorini

I julklapp gav jag Henrik en resa till Santorini. Den 28 aprl bar det äntligen av till denna underbart vackra grekiska ö.
Hotellet vi bodde på hette Rena's Suites. Poolen var svinkall och jag badade inte en gång, men all annat var verkligen toppen.
 
Henrik ska ha en eloge för att han vågade sig ner flera ggr.
 
Vi bodde i öns huvudstad Fira. Magiska vyer
Staden ligger längst uppe på klipporna och nere vid hamnen strömmar lyxyacht er och kryssningsfartyg in. Man kunde välja att antingen gå, åka åsna eller ta linbana upp/ner. Vi gick ner och tog givetvis linbanan upp. Tyckte så synd om de stackars åsnorna som kämpade i värmen.
Min grek bjuder på greköppning.... :)
Öl till han, isthe till hon
Jordens godaste creps finner man i Fira!
Gravid i vecka 25 - äntligen syns magen och vi känner båda hur den lilla där inne sparkar!
Vi hyrde bil och besökte staden Oia
Staden Pyros, som var öns första huvudstad. 
Red beach
Här är vi på den sydligaste delen. 
Där uppe har vi Oia som ligger allra nordligast. Här får man ändå en känsla av hur liten ön faktist är. Till vänster ligger de andra öarna som också tillhör santorini. Allt uppkom genom ett vulkanutbrott.
 
 
En mycket fin resa med en mycket fin människa. 
 
 

Kommer från Norråker, men har de senaste åren både bott i Östersund, L.A, Hawaii och nu Umeå. Bloggar om mina resor och upplevelser och annat vardagligt. Mahalo!

Bevaka gärna♥

bloglovin