Första träningsveckan gick bra. Eller bra och bra vet jag inte. Det blev väldigt kännbart att det var väldigt länge sedan jag tränade och jag insåg att jag var i ännu sämre form än vad jag var efter min första graviditet. Men istället för att låta mig nedslås av det så jobbar jag för att tänka att det är än viktigare att jag faktiskt tar tag i träningen.
(null)

Jag tränar något som heter BodyBoss, ett träningskoncept som jag snubblade över på instagram. Jag fastnade för det då det är konkreta träningspass som ska utföras på specifika dagar. Programmet är 12 veckor men eftersom jag var i så usel form beslutade jag för att börja med pree -training som är fyra veckors "komma-igång" pass innan det rätta programmet drar igång.
(null)

De vill att man ska sätta upp tre mål och mina är:
  • Jag vill bli piggare med mer energi
  • Jag vill få bättre sömnkvalité
  • Jag vill få en starkare bål: jag har en hållning som en säck potatis efter förlossningen och jag är skrämmande svag i både rygg och mage
(null)

Jag har klurat på belöningar. Dels för att jag vet att sådana "morötter" faktiskt funkar på mig och dels för att jag är ganska usel på att belöna mig själv för mina prestationer. En belöning när jag klarat pree-träningen (fyra veckor) och sedan en belöning för när jag klarat 8, 12 och slutligen 16 veckor. Jag är inte riktigt klar med vad ännu, men tänker att min första belöning ska bli att få gå till en naprapat och knäcka till min rygg. Jag mätte mig nämligen nu efter graviditeten och jag har alltså krymt (?!?!) 1,3 cm! Man kan tydligen göra det bär man är gravid då tyngden gör att kotorna tycks ihop. 
(null)
Belöning nr två tror jag blir mjölkskummaren som hör till min kaffemaskin. Tänk vilken lyx att unna sig en cappuccino om helgerna!
De två resterande har jag inte kunnat bestämma mig för vad ännu, men någon form av spa-vistelse skulle den här mamman göra vad som helst för nu! Jag kommer nog på ngt snart, men 16 veckor är länge. Det måste verkligen vara något extra för att jag ska klara av att hålla det här. Min förhoppning är att efter 16 veckors träning ska detta ha blivit en del av min nya vardag. Något som jag fortsätter att prioritera. Den som lever får se🤸🏼‍♀️
För närmare två månader sedan planerade vi att vi skulle ha en helg bara hon och jag. Inga snubbar och inga barn. En hel helg där vi fick rå om varandra. Den helgen fick vi nu.
(null)
Mella anlände först och välkomnade mig med godsaker. Vi satt uppe länge och ville verkligen ta vara på varje minut.
(null)
(null)
(null)
På lördagsmorgon hade snön fallit. Planerna att vandra upp på Borgahällan fick ändras till en tur upp på Klöverfjället.
På kvällen blev det golvläggning i barnrummet och mumsmiddag
(null)     
(null)
Det är så underbart att få träffas såhär. Det är få förunnat att få skratta tills man gråter, få två ostörda nätter utan barn, inga krav eller måsten och framförallt kvalitetstid med sin bästa vän. Jag är en rik kvinna med en fru som henne vid min sida. Hur kan man fortsätta att bli mer och mer förälskad efter alla dessa år?





Igår åkte jag och min bror till mormor för att ta reda på det vi ville ha kvar efter henne. Jag blev kvar ensam länge. Jag bläddrade i fotoalbum, fastnade i ett kollegieblock som hon hade skrivit ner dikter i, luktade på hennes kläder, åt av hennes sista kakor...
Det kändes som att nu när hennes saker försvinner hemifrån så försvinner också det sista av henne. 
Jag grät när jag såg teckningarna som hon hade sparat från mig, att hon valde att ta med sig de gamla Hawaii-kalendrarna när hon flyttade (att hon tyckte att just de var betydelsefulla nog att ta med till sitt nya boende). Jag grät när jag tog reda på hennes blommor och visste att jag aldrig kommer kunna hålla de så vackra så som hon gjorde. 

Förutom blommorna tog jag reda på några fotografier, alla vykort som hon sparat från mig och kylskåpsmagneterna som jag köpte till henne från alla mina resor (jag som tycker att kylskåpsmagneter mest ser skräpigt ut kunde inte låta de vara).

Jobbigast var tankarna över att mamma skulle städa undan det resterande själv sedan. Jag bestämde därför med henne att hon skulle vänta med det tills helgen med begravningen så att jag kunde hjälpa henne. Hon opponerade  sig såklart. Sa att det skulle bli ännu jobbigare om jag var med just för att jag är så blödig av mig. Men vad är det för något fel med det? Nog för att jag kan vältra mig i sorgen, men ska man inte sörja den som gått bort?  Vi var sedan båda överens om att tillåta sig att sörja är något fint, att städa ihop det sista blir ett fint avslut. Vi ska packa, gråta, dricka deras tisdagsdrink (även fast det är lördag) och äta upp hennes sista rullrån. Jag är övertygad att mormor kommer tycka om att se oss två just så.
(null)
Ljusstaken var mormors. Jag kommer för alltid att tänka på henne varje gång jag tänder ett ljus i den. Likaså förstoringsglaset, som jag inte fick leka med som barn, men som hon ändå alltid lät mig  göra ändå. Nu leker Melker med det, säger att det är Mormor-Minas förstoringsglas som man måste vara försiktig med.