Detta är sista delen av berättelsen om min mormors farfar. Det är Oskar Sjökvist från Borgafjäll som år 1931 för sin dotter Mina (min mormor) berättar om Amon Persson.

Gubben började springa hemmåt och hade att kämpa moten kall nordanvind. Till att börja med gick det nog bra att springa, men allt eftersom kläderna frös till is blev det tyngre att ta sig hemmåt. jag minns denna händesle tydligt. Vi barn lekte som bäst, då min äldre bror tittade ut genom fönstret och fick se pappa komma gående mkt sakta. Gossen sprang ut för att se om hästen hade skenat och kommit hem tidigare. Nu såg han dock, att det inte stod rätt till med gubben och gick honom till mötes. Det var nu totalt slut med gubbens krafter och han var så frusen, att han inte kunde gå upp för brotrappan. utan måste bäras in i köket. Alla kläder var frusa sånär som skjortan. Händerna var isbelagda, ty vantarna hade han tappat i vattnet. Strumportna var fastfrusna på fötterna och måste varsamt tinas loss med iskallt vatten. Ni kan tänka er vilken brasa det blev i den stora öppna spisen och vad snö som bars in i baljan för att gnida de förfrusna händerna och fötterna, vilket också lyckades utmärkt. Han fick ej några men i form av frostskadaor av äventyret, men blev liggande till sängs en månads tid. riktigt frisk var han aldrig under vinterna.

Tiden gick. Fyra år senare hade han i medeltal 10 mjölkkor, 5 ungnöt, 2 hästar och ett 30-tal får och getter. Han var nu och framdels uppskattad som kapellets rikaste bonde. Sedermera sålde han sitt hemman till ett trädvarubolag för 10.000 kr. Detta var ju mkt pengar, tyckte han själv. Dessutom fick han behålla jordbruket eller besittningsrätten i 50 år och var fri från alla utlagor för fastigheten. Hemmanet hade ett skogsbestånd av 90.000 stämpelbara träd på 50 år. ett stämpelbart träd på den här tiden skulle vara 13 tum i brösthöjd. När han sedmera skulle överlämna jordbruket till oss barn, förbehöll han sig ett födoråd bestående av föda och skötsel 4 kor och 12 får, två säckar mjöl, tre tunnor potatis, 25 rullar tobak, kaffe socker, fisk och salt. Med detta födoråd och en sedan tidigare god ekonomi, kan den läsande allmänheten väl förstå, att han hade sitt dagliga bröd till dödsdagar och inte, som i barndommen, behöver äta bark och brända kogragar. Han är nu död sedan 10 år. Frid över hans minne!"
  
Avasjö och Borgafjäll den 15 juni 1931, Jonas Oskar Amonsson Sjökvist


Vill du läsa berättelsen från början kan du göra det här. 
Detta är femte delen av berättelsen om min mormors farfar. Det är Oskar Sjökvist från Borgafjäll som år 1931 för sin dotter Mina (min mormor) berättar om Amon Persson.

Gubben blev het, sprang dit, högg tag i svansen och tänkte dra upp hästen på isen. När hästen kände att han fick hjälp, reste han sig på frambenen med påföljd, att isen brast på flera ställen runt hästen. Både hästen och gubben sjönk ner i vattnet och isflaken vältrade över med båda. Gubben höll fortfarande fast i svansen och remtyget till selkroken.  När gubben kommit så långt, att han fått huvudet ovanför vattnet drog han sig upp på hästens rygg och då hästen simmade runt iskanten, kunde gubben med lättehet ta sig upp på isen. Syndsamt tog han därefter fast i grimman, men att dra upp hästen var värre än gubben trodde.. När hästen fick hjälp, slog han emellertid själv upp sina framben på isen och gubben nu hästen till dess bakbenen stoppade mot iskanten, men längre orkade han inte dra hästen, ty när gubben mha selkroken skulle lägga hästen på sidan för att lättare få upp den, så reste sig hästen upp på frambenen och åkte tillbaka i vattnet igen.
Gubben sprang till lasset efter en yxa för att hugga upp en ränna intill stranden, men när han hade huggit en jon meter gick yxskaftet av och yxan gick till botten. Han försökte nu dra hästen i den smala rännan och trodde att de skulle lyckas, men det blev samma historia som tidigare. Gubben drog upp hästen tills endast bakbenen var kvar i vattnet, men när han skulle lägag hästen på sidan reste sig hästen upp på frambenen igen och åkte tillbaka ut i vattnet.
Desvärre skog sig hästen så illa med sidan mot den andra iskanten, att den dog innom några minuter. Gubben band fast den döda hästen, så att den höll sig flytande, vilket lyckades mha tömmen och med lasset som fäste.
Nuförst kände gubben att han var genomvåt. det var omkring 8 km hem och mellan 15 och 20 grader kallt....

Vill du läsa berättelsen från början kan du göra det här. 
Detta är fjörde delen av berättelsen om min mormors farfar. Det är Oskar Sjökvist från Borgafjäll som år 1931 för sin dotter Mina (min mormor) berättar om Amon Persson.

För tre månaders fisketid fick han lön i 100 kr och allt fritt. Vid 27 års ålder gifte sig min far. Något kapital hade han inte, men väl fordringar av en och var av de strörsta bönderna. han reste till avasjö och köpte sig ett hemman för 700 kronor. Detta skulle avbetalas med 100 kronor om året. tre år senare köpte han de två andra hemmanen i byn för 500 kr vardera. nu var han ägare till hela byn. nu ver det också bra att ha fordringar av säkra bönder. Efter 5 år hade han betalt alla hemmanen och var en skildfri man.  Men nog fick han ändå dra handkvarnen många ggr för att mala granbark, så att mjölet skulle räcka till. Några stötte brödsdagar var det inte. Det var inte heller alltid luckosamma dagar. Olyckor med hästarna t ex blev kännbara. Han förlorade 5 st hästar på 5 år dels pga sjukdom, dels genom olycksfall.

Jag vill här blott nämna ett olycksfall, som vittnar om hans krafter och uthållighet. Det var en gång under senare delen av November, sedan sjöar, myrar och älvar frusit, så attd eblivit farbara med häst. han hade ett ärende till en by 2 mil från hemmanet, varvid han hade att passera över Saxälven nedanför Borgasjön. Överfärden vid ditresan gick bra bra, men på kvällen, när han skulel återvända, gick det sämre.
När han kom till älvstranden knäppte han loss skacklarna och drog lasset till andra sidan. Därefter gick han tillbaka för att hämta hästen, som villigt följde med tills han kommer mitten av älven. Där stannade hästen och rörde sig inte ur fläcken. Gubben kände inte hästens vana med rädsla för svag is. Han gick fram, tog tag i betslet för att leda hästen, men denne stod orörlig. Gubben blev arg, gick bakom hästen och tilldelade denne ett rapp med tömmarna med påföljd, att hästen slog bakut. 
när hästen landade med bakbenen på isen höll inte denna, utan blev ett hål. Hästen blev liggande med bakfötterna i vattnet.....

Vill du läsa berättelsen från början kan du göra det här.