Med två tomma händer Del 6
Detta är sista delen av berättelsen om min mormors farfar. Det är Oskar Sjökvist från Borgafjäll som år 1931 för sin dotter Mina (min mormor) berättar om Amon Persson.
Gubben började springa hemmåt och hade att kämpa moten kall nordanvind. Till att börja med gick det nog bra att springa, men allt eftersom kläderna frös till is blev det tyngre att ta sig hemmåt. jag minns denna händesle tydligt. Vi barn lekte som bäst, då min äldre bror tittade ut genom fönstret och fick se pappa komma gående mkt sakta. Gossen sprang ut för att se om hästen hade skenat och kommit hem tidigare. Nu såg han dock, att det inte stod rätt till med gubben och gick honom till mötes. Det var nu totalt slut med gubbens krafter och han var så frusen, att han inte kunde gå upp för brotrappan. utan måste bäras in i köket. Alla kläder var frusa sånär som skjortan. Händerna var isbelagda, ty vantarna hade han tappat i vattnet. Strumportna var fastfrusna på fötterna och måste varsamt tinas loss med iskallt vatten. Ni kan tänka er vilken brasa det blev i den stora öppna spisen och vad snö som bars in i baljan för att gnida de förfrusna händerna och fötterna, vilket också lyckades utmärkt. Han fick ej några men i form av frostskadaor av äventyret, men blev liggande till sängs en månads tid. riktigt frisk var han aldrig under vinterna.
Tiden gick. Fyra år senare hade han i medeltal 10 mjölkkor, 5 ungnöt, 2 hästar och ett 30-tal får och getter. Han var nu och framdels uppskattad som kapellets rikaste bonde. Sedermera sålde han sitt hemman till ett trädvarubolag för 10.000 kr. Detta var ju mkt pengar, tyckte han själv. Dessutom fick han behålla jordbruket eller besittningsrätten i 50 år och var fri från alla utlagor för fastigheten. Hemmanet hade ett skogsbestånd av 90.000 stämpelbara träd på 50 år. ett stämpelbart träd på den här tiden skulle vara 13 tum i brösthöjd. När han sedmera skulle överlämna jordbruket till oss barn, förbehöll han sig ett födoråd bestående av föda och skötsel 4 kor och 12 får, två säckar mjöl, tre tunnor potatis, 25 rullar tobak, kaffe socker, fisk och salt. Med detta födoråd och en sedan tidigare god ekonomi, kan den läsande allmänheten väl förstå, att han hade sitt dagliga bröd till dödsdagar och inte, som i barndommen, behöver äta bark och brända kogragar. Han är nu död sedan 10 år. Frid över hans minne!"
Avasjö och Borgafjäll den 15 juni 1931, Jonas Oskar Amonsson Sjökvist
Med två tomma händer Del 5
Detta är femte delen av berättelsen om min mormors farfar. Det är Oskar Sjökvist från Borgafjäll som år 1931 för sin dotter Mina (min mormor) berättar om Amon Persson.
Gubben blev het, sprang dit, högg tag i svansen och tänkte dra upp hästen på isen. När hästen kände att han fick hjälp, reste han sig på frambenen med påföljd, att isen brast på flera ställen runt hästen. Både hästen och gubben sjönk ner i vattnet och isflaken vältrade över med båda. Gubben höll fortfarande fast i svansen och remtyget till selkroken. När gubben kommit så långt, att han fått huvudet ovanför vattnet drog han sig upp på hästens rygg och då hästen simmade runt iskanten, kunde gubben med lättehet ta sig upp på isen. Syndsamt tog han därefter fast i grimman, men att dra upp hästen var värre än gubben trodde.. När hästen fick hjälp, slog han emellertid själv upp sina framben på isen och gubben nu hästen till dess bakbenen stoppade mot iskanten, men längre orkade han inte dra hästen, ty när gubben mha selkroken skulle lägga hästen på sidan för att lättare få upp den, så reste sig hästen upp på frambenen och åkte tillbaka i vattnet igen.
Gubben sprang till lasset efter en yxa för att hugga upp en ränna intill stranden, men när han hade huggit en jon meter gick yxskaftet av och yxan gick till botten. Han försökte nu dra hästen i den smala rännan och trodde att de skulle lyckas, men det blev samma historia som tidigare. Gubben drog upp hästen tills endast bakbenen var kvar i vattnet, men när han skulle lägag hästen på sidan reste sig hästen upp på frambenen igen och åkte tillbaka ut i vattnet.
Desvärre skog sig hästen så illa med sidan mot den andra iskanten, att den dog innom några minuter. Gubben band fast den döda hästen, så att den höll sig flytande, vilket lyckades mha tömmen och med lasset som fäste.
Nuförst kände gubben att han var genomvåt. det var omkring 8 km hem och mellan 15 och 20 grader kallt....
Vill du läsa berättelsen från början kan du göra det här.
Gubben blev het, sprang dit, högg tag i svansen och tänkte dra upp hästen på isen. När hästen kände att han fick hjälp, reste han sig på frambenen med påföljd, att isen brast på flera ställen runt hästen. Både hästen och gubben sjönk ner i vattnet och isflaken vältrade över med båda. Gubben höll fortfarande fast i svansen och remtyget till selkroken. När gubben kommit så långt, att han fått huvudet ovanför vattnet drog han sig upp på hästens rygg och då hästen simmade runt iskanten, kunde gubben med lättehet ta sig upp på isen. Syndsamt tog han därefter fast i grimman, men att dra upp hästen var värre än gubben trodde.. När hästen fick hjälp, slog han emellertid själv upp sina framben på isen och gubben nu hästen till dess bakbenen stoppade mot iskanten, men längre orkade han inte dra hästen, ty när gubben mha selkroken skulle lägga hästen på sidan för att lättare få upp den, så reste sig hästen upp på frambenen och åkte tillbaka i vattnet igen.
Gubben sprang till lasset efter en yxa för att hugga upp en ränna intill stranden, men när han hade huggit en jon meter gick yxskaftet av och yxan gick till botten. Han försökte nu dra hästen i den smala rännan och trodde att de skulle lyckas, men det blev samma historia som tidigare. Gubben drog upp hästen tills endast bakbenen var kvar i vattnet, men när han skulle lägag hästen på sidan reste sig hästen upp på frambenen igen och åkte tillbaka ut i vattnet.
Desvärre skog sig hästen så illa med sidan mot den andra iskanten, att den dog innom några minuter. Gubben band fast den döda hästen, så att den höll sig flytande, vilket lyckades mha tömmen och med lasset som fäste.
Nuförst kände gubben att han var genomvåt. det var omkring 8 km hem och mellan 15 och 20 grader kallt....
Vill du läsa berättelsen från början kan du göra det här.
Med två tomma händer Del 4
Detta är fjörde delen av berättelsen om min mormors farfar. Det är Oskar Sjökvist från Borgafjäll som år 1931 för sin dotter Mina (min mormor) berättar om Amon Persson.
För tre månaders fisketid fick han lön i 100 kr och allt fritt. Vid 27 års ålder gifte sig min far. Något kapital hade han inte, men väl fordringar av en och var av de strörsta bönderna. han reste till avasjö och köpte sig ett hemman för 700 kronor. Detta skulle avbetalas med 100 kronor om året. tre år senare köpte han de två andra hemmanen i byn för 500 kr vardera. nu var han ägare till hela byn. nu ver det också bra att ha fordringar av säkra bönder. Efter 5 år hade han betalt alla hemmanen och var en skildfri man. Men nog fick han ändå dra handkvarnen många ggr för att mala granbark, så att mjölet skulle räcka till. Några stötte brödsdagar var det inte. Det var inte heller alltid luckosamma dagar. Olyckor med hästarna t ex blev kännbara. Han förlorade 5 st hästar på 5 år dels pga sjukdom, dels genom olycksfall.
Jag vill här blott nämna ett olycksfall, som vittnar om hans krafter och uthållighet. Det var en gång under senare delen av November, sedan sjöar, myrar och älvar frusit, så attd eblivit farbara med häst. han hade ett ärende till en by 2 mil från hemmanet, varvid han hade att passera över Saxälven nedanför Borgasjön. Överfärden vid ditresan gick bra bra, men på kvällen, när han skulel återvända, gick det sämre.
När han kom till älvstranden knäppte han loss skacklarna och drog lasset till andra sidan. Därefter gick han tillbaka för att hämta hästen, som villigt följde med tills han kommer mitten av älven. Där stannade hästen och rörde sig inte ur fläcken. Gubben kände inte hästens vana med rädsla för svag is. Han gick fram, tog tag i betslet för att leda hästen, men denne stod orörlig. Gubben blev arg, gick bakom hästen och tilldelade denne ett rapp med tömmarna med påföljd, att hästen slog bakut.
när hästen landade med bakbenen på isen höll inte denna, utan blev ett hål. Hästen blev liggande med bakfötterna i vattnet.....
Vill du läsa berättelsen från början kan du göra det här.
För tre månaders fisketid fick han lön i 100 kr och allt fritt. Vid 27 års ålder gifte sig min far. Något kapital hade han inte, men väl fordringar av en och var av de strörsta bönderna. han reste till avasjö och köpte sig ett hemman för 700 kronor. Detta skulle avbetalas med 100 kronor om året. tre år senare köpte han de två andra hemmanen i byn för 500 kr vardera. nu var han ägare till hela byn. nu ver det också bra att ha fordringar av säkra bönder. Efter 5 år hade han betalt alla hemmanen och var en skildfri man. Men nog fick han ändå dra handkvarnen många ggr för att mala granbark, så att mjölet skulle räcka till. Några stötte brödsdagar var det inte. Det var inte heller alltid luckosamma dagar. Olyckor med hästarna t ex blev kännbara. Han förlorade 5 st hästar på 5 år dels pga sjukdom, dels genom olycksfall.
Jag vill här blott nämna ett olycksfall, som vittnar om hans krafter och uthållighet. Det var en gång under senare delen av November, sedan sjöar, myrar och älvar frusit, så attd eblivit farbara med häst. han hade ett ärende till en by 2 mil från hemmanet, varvid han hade att passera över Saxälven nedanför Borgasjön. Överfärden vid ditresan gick bra bra, men på kvällen, när han skulel återvända, gick det sämre.
När han kom till älvstranden knäppte han loss skacklarna och drog lasset till andra sidan. Därefter gick han tillbaka för att hämta hästen, som villigt följde med tills han kommer mitten av älven. Där stannade hästen och rörde sig inte ur fläcken. Gubben kände inte hästens vana med rädsla för svag is. Han gick fram, tog tag i betslet för att leda hästen, men denne stod orörlig. Gubben blev arg, gick bakom hästen och tilldelade denne ett rapp med tömmarna med påföljd, att hästen slog bakut.
när hästen landade med bakbenen på isen höll inte denna, utan blev ett hål. Hästen blev liggande med bakfötterna i vattnet.....
Vill du läsa berättelsen från början kan du göra det här.
Med två tomma händer Del 3
Detta är tredje delen av berättelsen om min mormors farfar. Det är Oskar Sjökvist från Borgafjäll som år 1931 för sin dotter Mina (min mormor) berättar om Amon Persson.
På morgon kom emellertid gamle Steffan med kreaturen och ropade; Amon!! Amon!!, gång på gång. steffan hade kommit hem från slåttern sent på kvällen för att hämta mera mat. Då gossen var försvunnen följde han därför följande morgon med kreaturen till skogen. Han trodde att gossen hade skadat sig och inte kunnat ta sig hem. Gossen hörde Steffans sorgsna rop och vågade sig fram. När han såg Steffan sprang han gråtande fram till denne. På frågan varför han inte hande kommit hem kvällen innan svarade han, att han hade fått så mkt stryk, så att han för sitt liv inte tålde mera. Steffan knäppte av honom byxorna för att se hur det var. När han såg hur sårig gossen var, tog han honom i handen med sig hem. Gossen fick mat och matmodern en uppsträckning. steffan hjälpte honom därefter när han kom hem med kreaturen om kvällarna. Han slapp stryk i fortsättningen och fick dessutom mat om kvällarna. Sommaren gick och när hösten kom hade steffen ordnat en annan plats för gossen.
På det nya stället hade han fina dagar. Han var själv snäll och hurtig och blev vänligt bemött. Han var där till dess han blev konfirmerad. Därefter flyttade han till Blåsjön som dräng och erhöll 32 kr om året och en del kläder. Så förflöt tiden. Vid 20 års åler gick han som lösarbetare. Några bolags - eller industriarbeten fanns inte på den tiden. det var hos bönder, som han fick arbete. Han försökte sig på alla möjliga yrken, som t ex skräddare, skomakare, snickare, timmerman och murare. Hn var också två vintrar i Lofoten och fiskade tork.
En händelse som inpräntat sig i hans minne var en gång, då ett hastigt oväder bröt ut och han såg två av sina kamraters båtar förlisa med sex man vardera. Sent på kvällen denna ovädersdag hade av 120 båtar, endast 8 kommit i hamn. 14 båtar hade för alltid blivit borta....
Vill du läsa berättelsen från början kan du göra det här.
På morgon kom emellertid gamle Steffan med kreaturen och ropade; Amon!! Amon!!, gång på gång. steffan hade kommit hem från slåttern sent på kvällen för att hämta mera mat. Då gossen var försvunnen följde han därför följande morgon med kreaturen till skogen. Han trodde att gossen hade skadat sig och inte kunnat ta sig hem. Gossen hörde Steffans sorgsna rop och vågade sig fram. När han såg Steffan sprang han gråtande fram till denne. På frågan varför han inte hande kommit hem kvällen innan svarade han, att han hade fått så mkt stryk, så att han för sitt liv inte tålde mera. Steffan knäppte av honom byxorna för att se hur det var. När han såg hur sårig gossen var, tog han honom i handen med sig hem. Gossen fick mat och matmodern en uppsträckning. steffan hjälpte honom därefter när han kom hem med kreaturen om kvällarna. Han slapp stryk i fortsättningen och fick dessutom mat om kvällarna. Sommaren gick och när hösten kom hade steffen ordnat en annan plats för gossen.
På det nya stället hade han fina dagar. Han var själv snäll och hurtig och blev vänligt bemött. Han var där till dess han blev konfirmerad. Därefter flyttade han till Blåsjön som dräng och erhöll 32 kr om året och en del kläder. Så förflöt tiden. Vid 20 års åler gick han som lösarbetare. Några bolags - eller industriarbeten fanns inte på den tiden. det var hos bönder, som han fick arbete. Han försökte sig på alla möjliga yrken, som t ex skräddare, skomakare, snickare, timmerman och murare. Hn var också två vintrar i Lofoten och fiskade tork.
En händelse som inpräntat sig i hans minne var en gång, då ett hastigt oväder bröt ut och han såg två av sina kamraters båtar förlisa med sex man vardera. Sent på kvällen denna ovädersdag hade av 120 båtar, endast 8 kommit i hamn. 14 båtar hade för alltid blivit borta....
Vill du läsa berättelsen från början kan du göra det här.
Med två tomma händer del 2
Detta är andra delen av berättelsen om min mormors farfar. Det är Oskar Sjökvist från Borgafjäll som år 1931 för sin dotter Mina (min mormor) berättar om Amon Persson.
Nöden hade emellertid ingen lag. när gubben kom ned till större byar hyrda han sig ett rum, där han och barnen bodde om nätterna. Om dagarna gick han från gård till gård och tiggde mat och korn. När omkring tre månader gått, hade gubben samlat flera tunnor korn samt kött, ost och mese i en stor mängd. barnen hade fått mkt och präktiga kläder. Nu gick det åter att tänka på Luspen. Så hette nybygget. Hemfärden skedde med hästskjuts. Mat hade gubben för en tid frammåt.
Våren kom. Nu skulle min far lejas bort som vallhjon, fast han inte var fyllda 7 år. Gossen fick plats som vallgosse 6 mil från hemmet. Husbonden var en fin, snäll och bernkär karl, men matmodern vat ett hår av hin. Födorådsgubben Steffan var också en hygglig karl. Han följde med gossen de första dagarna i skogen och hjälpte honom med kreaturen på kvällen till sommarladugården. Men när slåtterarbetet började skulle alla vara borta på starrslåttern flera dagar och hela veckor i strck ibland. det var endast matmodern med sina 3 små barn hemma. På kvällarna, när vallgossen, min far, var på väg hem med kreaturen och kom i närheten av hemmet hände det, att getterna och fåren sprang ifrån korna inöver hövallen till stugbron. Min far hanninte ikapp getterna utan kom långt efter. matmodern blev arg och sedan hon hade hjälpt honom in med kreaturen, fick han stryk av björkris på bara ändan och med det eftertryck. dessutom blev han utan kvällsmat, eftersom han hade varit en dålig getare.
Detta hände en måndag. tisdag och onsdag blev det samma historia. Getterna sprang hem till stugan och gossen fick stryk och utan kvällsmat. Även torsdagskvällen sprang getterna ifrån korna, trots att gossen gjort allt för att förhindra detta. nu vågade han inte gå hem. Han var så sårig på ändan, att han varken kund sitta eller ligga på rygg.
I närheten av gården var ett brant berg. Han klättrade upp på berget och sökte sig en grotta, dit ingen fullvuxen kunde komma. han hade räknat ut, att han skulle följa korna i skogen på dagarna, men nätterna skulle han tillbringa i grottan...
Vill du läsa berättelsen från början kan du göra det här.
Nöden hade emellertid ingen lag. när gubben kom ned till större byar hyrda han sig ett rum, där han och barnen bodde om nätterna. Om dagarna gick han från gård till gård och tiggde mat och korn. När omkring tre månader gått, hade gubben samlat flera tunnor korn samt kött, ost och mese i en stor mängd. barnen hade fått mkt och präktiga kläder. Nu gick det åter att tänka på Luspen. Så hette nybygget. Hemfärden skedde med hästskjuts. Mat hade gubben för en tid frammåt.
Våren kom. Nu skulle min far lejas bort som vallhjon, fast han inte var fyllda 7 år. Gossen fick plats som vallgosse 6 mil från hemmet. Husbonden var en fin, snäll och bernkär karl, men matmodern vat ett hår av hin. Födorådsgubben Steffan var också en hygglig karl. Han följde med gossen de första dagarna i skogen och hjälpte honom med kreaturen på kvällen till sommarladugården. Men när slåtterarbetet började skulle alla vara borta på starrslåttern flera dagar och hela veckor i strck ibland. det var endast matmodern med sina 3 små barn hemma. På kvällarna, när vallgossen, min far, var på väg hem med kreaturen och kom i närheten av hemmet hände det, att getterna och fåren sprang ifrån korna inöver hövallen till stugbron. Min far hanninte ikapp getterna utan kom långt efter. matmodern blev arg och sedan hon hade hjälpt honom in med kreaturen, fick han stryk av björkris på bara ändan och med det eftertryck. dessutom blev han utan kvällsmat, eftersom han hade varit en dålig getare.
Detta hände en måndag. tisdag och onsdag blev det samma historia. Getterna sprang hem till stugan och gossen fick stryk och utan kvällsmat. Även torsdagskvällen sprang getterna ifrån korna, trots att gossen gjort allt för att förhindra detta. nu vågade han inte gå hem. Han var så sårig på ändan, att han varken kund sitta eller ligga på rygg.
I närheten av gården var ett brant berg. Han klättrade upp på berget och sökte sig en grotta, dit ingen fullvuxen kunde komma. han hade räknat ut, att han skulle följa korna i skogen på dagarna, men nätterna skulle han tillbringa i grottan...
Vill du läsa berättelsen från början kan du göra det här.
Med två tomma händer Del 1
Jag tänkte dela med mig utav en berättelse om min mormors farfar. Det är Oskar Sjökvist från Borgafjäll som år 1931 för sin dotter Mina (min mormor) berättar om Amon Persson.
Med två tomma händer - En fjällmans livshistoria från sernare delen av 1800-talet
Min farfar sålde sitt hemman i Daijma i Jämtlands län och flyttade till en utkant av hemmanets utkant, där han påbörjade ett nybygge. Min far var då fyra år. Första sommaren bodde de i en s.k gapa-koja. I en sådan bostad ligger man på marken med ett provisoriskt tak över själva sovplatsen, annars är dte öppen dag. När hösten kom var den första stugan timrad och togs i bruk. den saknade gold och undertak. En glugg skulle tjänstegöra som fönster. Oftast var den igenstoppad med en säck med starrfoder.
Året efter dog min farmor och farfar blev ensam med sina barn. nu gällde det att få iväg de barn, som kunde vara till någon nytta, til andra nybyggare, som valljon eller barnsytare. De två minsta måste han ha hemma, men när hösten kom och korna började sina, var det svårt att ordna matfrågan för dagen. ibland kunden en liter mjölk utgöra dagsransonen för familjen. det var svält utan måtta. Min far omtalade många ggr om hur han och de två andra barnen, när min farfar var borta för att jag eller fiska, brukade sysselsätta sig med att i dne öppna spisen bränna ben av vad slag som hellst och gamla skokragar och skinnbitar, så att de skulle kunna gnaga och äta det.
Grenar av björk, al och rönn var den äldste ut och hämtadein i stugan, för att de skulle få ngt att stilla sin hunger med. Strax före jul ansåg gubben det var omöjligt att ta vård om kon, som var det enda husdjuret de hade. Barnen bäddades in i en kälke, som gubben drog från gård till gård och bad om mat och husrum. Min far sa sig aldrig kunna glömma det första kvällen, som de var hos främmande människor, hur lång tiden upplevdes innan det kom mat på bordet. Han grät, när han inte fick äta av all den mat som han såg. Barnen blev sjuka av för mkt och för ovanlig mat. Vilket arbete det måste ha varit i vinterkylan dra dessa sjuka barn i trasor och smuts från gård till gård....
Håll till godo till nästa del av min Amons otroliga berättelse.... " Nöden har ingen lag..."
Med två tomma händer - En fjällmans livshistoria från sernare delen av 1800-talet
Min farfar sålde sitt hemman i Daijma i Jämtlands län och flyttade till en utkant av hemmanets utkant, där han påbörjade ett nybygge. Min far var då fyra år. Första sommaren bodde de i en s.k gapa-koja. I en sådan bostad ligger man på marken med ett provisoriskt tak över själva sovplatsen, annars är dte öppen dag. När hösten kom var den första stugan timrad och togs i bruk. den saknade gold och undertak. En glugg skulle tjänstegöra som fönster. Oftast var den igenstoppad med en säck med starrfoder.
Året efter dog min farmor och farfar blev ensam med sina barn. nu gällde det att få iväg de barn, som kunde vara till någon nytta, til andra nybyggare, som valljon eller barnsytare. De två minsta måste han ha hemma, men när hösten kom och korna började sina, var det svårt att ordna matfrågan för dagen. ibland kunden en liter mjölk utgöra dagsransonen för familjen. det var svält utan måtta. Min far omtalade många ggr om hur han och de två andra barnen, när min farfar var borta för att jag eller fiska, brukade sysselsätta sig med att i dne öppna spisen bränna ben av vad slag som hellst och gamla skokragar och skinnbitar, så att de skulle kunna gnaga och äta det.
Grenar av björk, al och rönn var den äldste ut och hämtadein i stugan, för att de skulle få ngt att stilla sin hunger med. Strax före jul ansåg gubben det var omöjligt att ta vård om kon, som var det enda husdjuret de hade. Barnen bäddades in i en kälke, som gubben drog från gård till gård och bad om mat och husrum. Min far sa sig aldrig kunna glömma det första kvällen, som de var hos främmande människor, hur lång tiden upplevdes innan det kom mat på bordet. Han grät, när han inte fick äta av all den mat som han såg. Barnen blev sjuka av för mkt och för ovanlig mat. Vilket arbete det måste ha varit i vinterkylan dra dessa sjuka barn i trasor och smuts från gård till gård....
Håll till godo till nästa del av min Amons otroliga berättelse.... " Nöden har ingen lag..."
