För närmare två månader sedan planerade vi att vi skulle ha en helg bara hon och jag. Inga snubbar och inga barn. En hel helg där vi fick rå om varandra. Den helgen fick vi nu.
(null)
Mella anlände först och välkomnade mig med godsaker. Vi satt uppe länge och ville verkligen ta vara på varje minut.
(null)
(null)
(null)
På lördagsmorgon hade snön fallit. Planerna att vandra upp på Borgahällan fick ändras till en tur upp på Klöverfjället.
På kvällen blev det golvläggning i barnrummet och mumsmiddag
(null)     
(null)
Det är så underbart att få träffas såhär. Det är få förunnat att få skratta tills man gråter, få två ostörda nätter utan barn, inga krav eller måsten och framförallt kvalitetstid med sin bästa vän. Jag är en rik kvinna med en fru som henne vid min sida. Hur kan man fortsätta att bli mer och mer förälskad efter alla dessa år?





29 september 2018

Vårt nya hus

Familylife


När vi flyttade tillbaka till lägenheten i stan blev det väldigt kännbart att vår boendesituation inte var optimal. Livet i stugan var så mycket lättare där Melker kunde gå ut och leka själv, jag kunde lägga ner Mina i barnvagnen och låta henne sova ute. Bara att ha tvättmaskin på samma plan gjorde allt så mycket enklare. I stan går stadsbussen precis utanför, tvättmaskinen är nere i källaren, somnar Mina i vagnen när vi är ute vaknar hon alltid när vi måste gå in osv.
(null)
Så vi började titta efter hus. Det som var viktigt för oss var:
  • Sovrummen på samma våning
  • Läget: barnen ska ha nära till bra skolor, det ska vara ett lugnt område, vi ville bo kvar i Umeå
  • Garage 
  • Källare
(null)
Vi budade på ett hus på Teg som hade allt vi önskade, men det stack iväg närmare en miljon. Sedan kom detta huset ut.
(null)
Läget var perfekt! Huset ligger på VästTeg, alldeles i närheten av Bölesholmarna.  Det tar lite mer än en kvart att promenera in till centrum. Från husets baksida ser man förskolan.
(null)
Det första huset som vi budade på var tipptopp-fräscht - inget behövdes göras på det. Men det skulle ha kännas som att vi flytta hem till någon annan. Det här huset landade på en miljon mindre och vi kan med gott samvete renovera det så som vi vill ha det.
(null)
Huset byggdes 1972, har sju rum på 170 kvm + 100 kvm källare.
(null)
Förutom tak och väggar så kommer vi vilja blåsa ut köket och hela källaren. Det sistnämnda är nödvändigt då det är byggt med träreglar direkt mot betongen. Stålreglar och "döda material" som andas är det bästa om man vill garantera att fukten ska hållas borta. (null) 
När vi kollade på det här huset på hemnet var vi inte så överförtjusta, men det låg på ett väldigt bra område och hade alla egenskaper som vi önskade.
(null)
Väl på plats såg vi potentialen och vi föll för det pladask! 
(null)
Husets båda öppna spisar fungerar fint
(null)
Bredvid köket ligger två sovrum. Det här ovanför kommer att bli ett lekrum. Detta blir en optimal lösning då barnen gärna leker där vi andra är, det blir inte en massa leksaker som dräller någon annnanstans och vi kan istället inreda deras sovrum på ett mer harmoniskt och lugnt sätt.
(null)
Rummet bredvid kommer användas som kontor och gästrum. Jag gillade framförallt att dessa rum har fönster i två väderstreck.
(null)
På övervåningen ligger de rum som kommer bli våra sovrum. I rummet som kommer bli vårt finns en balkong och en smidig garderobslösning.
(null)
(null)
Mellan sovrummen finns en liten allmänyta. Denna kommer nog användas flitigt av lillkillen i familjen som vaknar tidigt och vill titta på barn-tv. Då kan det vara skönt att mammaoch  pappa ligger  alldeles intill.
(null)
Barnens rum ligger bredvid varandra. I dagsläget är det en öppning mellan dessa rum som vi kommer sätta igen så att de kan sova så ostört som möjligt.
(null)     
(null)
Huset har idag en toa på varje våning. På övervåningen finns denna med dusch. I hallen på nedervåningen finns en liten gästtoalett och i källaren finns det också en toalett.
(null)     
(null)
I källaren finns en fin gillestuga, en bastu, en klädkammare, matkällare och ett hobbyrum med pingisbord.
(null)
Men som sagt så kommer vi blåsa bort precis allt och göra om rubbet när vi flyttar in.
(null)     
Tomten är fin, stor och vackert uppväxt med bland annat äppelträd och vinrankor med goda vindruvor.
(null) 
(null)
Här kan jag se mina barn växa upp. Vi har tillträdelsedatum den 22a februari och jag längtar redan ihjäl mig. 
(null)
(null)
(null)




Igår åkte jag och min bror till mormor för att ta reda på det vi ville ha kvar efter henne. Jag blev kvar ensam länge. Jag bläddrade i fotoalbum, fastnade i ett kollegieblock som hon hade skrivit ner dikter i, luktade på hennes kläder, åt av hennes sista kakor...
Det kändes som att nu när hennes saker försvinner hemifrån så försvinner också det sista av henne. 
Jag grät när jag såg teckningarna som hon hade sparat från mig, att hon valde att ta med sig de gamla Hawaii-kalendrarna när hon flyttade (att hon tyckte att just de var betydelsefulla nog att ta med till sitt nya boende). Jag grät när jag tog reda på hennes blommor och visste att jag aldrig kommer kunna hålla de så vackra så som hon gjorde. 

Förutom blommorna tog jag reda på några fotografier, alla vykort som hon sparat från mig och kylskåpsmagneterna som jag köpte till henne från alla mina resor (jag som tycker att kylskåpsmagneter mest ser skräpigt ut kunde inte låta de vara).

Jobbigast var tankarna över att mamma skulle städa undan det resterande själv sedan. Jag bestämde därför med henne att hon skulle vänta med det tills helgen med begravningen så att jag kunde hjälpa henne. Hon opponerade  sig såklart. Sa att det skulle bli ännu jobbigare om jag var med just för att jag är så blödig av mig. Men vad är det för något fel med det? Nog för att jag kan vältra mig i sorgen, men ska man inte sörja den som gått bort?  Vi var sedan båda överens om att tillåta sig att sörja är något fint, att städa ihop det sista blir ett fint avslut. Vi ska packa, gråta, dricka deras tisdagsdrink (även fast det är lördag) och äta upp hennes sista rullrån. Jag är övertygad att mormor kommer tycka om att se oss två just så.
(null)
Ljusstaken var mormors. Jag kommer för alltid att tänka på henne varje gång jag tänder ett ljus i den. Likaså förstoringsglaset, som jag inte fick leka med som barn, men som hon ändå alltid lät mig  göra ändå. Nu leker Melker med det, säger att det är Mormor-Minas förstoringsglas som man måste vara försiktig med.