Jag har valt att dela med mig utav vår resa till att bli föräldrar. Anledningen är att både jag och Henrik har aldrig känt att vi skämts över att vi inte kunnat bli det på naturlig väg, men att det på något sätt förväntas av omgivningen att man inte ska prata om sådant. Att det är skamfyllt. Jag upplever att desamma gäller missfall – man ska inte prata om sådant. Varför inte? Statistiken säger att ungefär 15 procent av alla kända graviditeten slutar med missfall – Det är ju med andra ord ändå vanligt, men vi uppmanas om att tiga om det. Jag vill därför tro att detta ligger till grund för att människor i ens omgivning inte har bättre vetande när de ställer frågan om "Jaha, ska inte ni ha barn snart då?". För om de viste hur svårt det faktiskt är att bli med barn på naturlig väg och de var medveten om hur vanligt förekommande det är med missfall – Då skulle de nog tänka efter en och två ggr innan de kläcker ur sig sina frågor.

Ett tack till er

(null)


Ni är omkring 150-200 st som är inne och läser här varje dag. Ni gillar inlägg och kommenterar, vilket gläder mig något oerhört. Men framförallt så är det flera utav er som delat med er om era erfarenheter i kampen om att få bli mamma och pappa. Det är en oerhört stor bekräftelse för mig och jag känner mig innerligt tacksam över att ni delar med er och höjer rösten (om det så nu bara är till mig). Men att gå igenom det här på egen hand är allt annat än enkelt. Jag hoppas att mitt budskap om att vi är inte så ensamma som vi tror, kommer fram. Att alla ni som inte behövt kämpa lika mycket fått lite mer kunskap om hur pass vanligt förekommande det är – att vi är många där ute som går omkring med den här ryggsäcken och att You´ll cut us som slack.

(null)

Nu har vi även haft turen med oss att vi väntar vårt andra barn. Ett inlägg om hur nedfrysning av embryo och återföring går till kommer att komma så småningom.

 





Hittills visste bara våra allra närmsta vänner om att vi genomgått en provrörsbefruktning. Vi hade ännu inte berättat något för våra familjer. Det blev därför ganska besynnerlig stämning under julledigheten när mamma slutade erbjuda glögg, vin etc och började istället servera the. Men det är väl så det är med mammor, kanske har de ett 6e sinne som läser av mellan raderna vad hennes dotter kämpat med under de senaste åren. Så det outtalade blev uttalat och jag mindes hur skönt det var. Redan där och då började jag ifrågasätta varför vi hymlat så mycket med det. I efterhand hade det kanske varit skönare om fler i ens omgivning visste om vad man kämpade med. Jag vill tro åtminstone att man skulle få slippa frågeställningarna om "jaha, är det inte dags snart?" och att folk skulle vara lite mer eftertänksam och varsam med frågor om "hur går det?". Även om det sistnämnda mer är av omtanke än nyfikenhet så tror jag att folk skulle tänka efter en gång eller två innan de börjar lägga sig i.

(null)


På nyårsafton var dagen då vi skulle få göra graviditetstestet. Vi var i Kittelfjäll med våra närmsta vänner och varken Henrik eller jag förmådde oss att sova den natten. När klockan passerade 06:00 smög vi upp och in på toaletten. Vi hade 30 % chans att ägget skulle ha fäst och graviditeten lyckats. Vi var inställda på ett – men reaktionen över att det så snabbt blev ett + visste inga gränser! Vi var gravida, vi hade lyckats! Allt jäkla slit, alla nederlag, alla förbannade hormoner och tårar, besvikelse, sorg och helvete var som bortblåst.

Vi bestämde oss för att berätta för våra vänner efter nyårsmiddagen och så här gjorde vi det:

 

Jag fick fortsätta med vagitorierna och dubbla doser av folsyra. När vi sedan skrevs in på mödravårdscentralen övergick jag till att följa deras rekommendationer.

(null)







Länk till  Del I och Del II

Under två till sex dagar studerar man hur celldelningen fortlöper. Man vill se att delningen sker som den ska innan ägget återinförs i livmodern. Vi hade fått vet att det skulle kunna komma att ske under dag tre, fem eller sex. Anledningen till att det inte skulle ske under fjärde dagen berodde på att celldelningen ser ut som ett missfall på fjärde celldelningsdagen.

(null)
 
Jag hade sedan någon/några veckor tillbaka använt vagitorier för att skapa ett så optimalt HP-värde i livmodern som var möjligt. Jag gillade verkligen inte dessa. Tre om dagen skulle jag föra in och i samma takt som de lösts upp rann de alltid sedan ur. Det fanns inget trosskydd i världen som kunde suga upp skiten heller. Under den här tiden viste jag exakt vart närmsta toalett fanns och handväskan var fylld av trosskydd á la lysrörsarmatur size! Jag hade även ätit en annan medicin som skulle hjälpa göra så att slemhinna tjockade till sig så mycket som möjligt för att ägget sedan skulle vilja fästa och stanna kvar.
 
På sjätte dagen fick vi komma tillbaka till IVF-kliniken. Smärtan från uttaget hade gett med sig och åter igen fick jag iföra mig operationsutstyrseln. Henrik fick även han klä på sig operationskläder och äntligen var det dags. Av åtta befruktade ägg var det tre ägg som såg extra lyckosamma ut. Lucky number eight blev utvalt till det som skulle återföras och innan läkaren sög upp det i sitt återföringsinstrument fick vi se det på en tv-skärm. Man kunde se att det levde! Det liksom rörde på sig - helt otroligt!

   

Återförandet var över på två sekunder. "Va, är det redan klart?". När jag fick komma ner från gyn-stolen kändes det som att jag knappt skulle våga röra mig av rädsla för att ägget skulle lossna och komma ut. Vi fick åka hem med restriktioner om att inte bada, inte basta, inte rida, inte motionera, inte utsätta mig för halkrisk eller vad annat som kunde innebära allt för häftiga rörelser. Jag ville i princip bara ligga i sängen med benen i luften.

 

Det var den 15e december och vi skulle få veta om vi lyckats bli gravida på nyårsafton. Dessa dagar var de längsta i mitt liv....