Jag har valt att dela med mig utav vår resa till att bli föräldrar. Anledningen är att både jag och Henrik har aldrig känt att vi skämts över att vi inte kunnat bli det på naturlig väg, men att det på något sätt förväntas av omgivningen att man inte ska prata om sådant. Att det är skamfyllt. Jag upplever att desamma gäller missfall – man ska inte prata om sådant. Varför inte? Statistiken säger att ungefär 15 procent av alla kända graviditeten slutar med missfall – Det är ju med andra ord ändå vanligt, men vi uppmanas om att tiga om det. Jag vill därför tro att detta ligger till grund för att människor i ens omgivning inte har bättre vetande när de ställer frågan om "Jaha, ska inte ni ha barn snart då?". För om de viste hur svårt det faktiskt är att bli med barn på naturlig väg och de var medveten om hur vanligt förekommande det är med missfall – Då skulle de nog tänka efter en och två ggr innan de kläcker ur sig sina frågor.

Ett tack till er

(null)


Ni är omkring 150-200 st som är inne och läser här varje dag. Ni gillar inlägg och kommenterar, vilket gläder mig något oerhört. Men framförallt så är det flera utav er som delat med er om era erfarenheter i kampen om att få bli mamma och pappa. Det är en oerhört stor bekräftelse för mig och jag känner mig innerligt tacksam över att ni delar med er och höjer rösten (om det så nu bara är till mig). Men att gå igenom det här på egen hand är allt annat än enkelt. Jag hoppas att mitt budskap om att vi är inte så ensamma som vi tror, kommer fram. Att alla ni som inte behövt kämpa lika mycket fått lite mer kunskap om hur pass vanligt förekommande det är – att vi är många där ute som går omkring med den här ryggsäcken och att You´ll cut us som slack.

(null)

Nu har vi även haft turen med oss att vi väntar vårt andra barn. Ett inlägg om hur nedfrysning av embryo och återföring går till kommer att komma så småningom.