27 januari 2017

Tomt

Bara mina fåniga ord

I början av december märkte vi att Silas slutade äta. Vi trodde till en början att det berodde på att Melker matade honom vid bordet och att han hade blivit kräsen på hundmaten. Men Henrik tog honom till veterinären och beskedet var förödande. Han hade cancer och det skulle inte gå att göra något.
 
Några timmar efter beskedet kände Henrik att han hade börjat tappa känseln i vänster sida av ansiktet. Ett samtal till sjukvårdsupplysningen senare slutade med att han akut lades in på stroke-avdelningen. Min värld rasade.
 
Henrik fick göra alla möjliga tester, röntgen och bevakades. Med Silas begärde vi att vi skulle få en 2nd opinion från en anna veterinär - och tack för det! Hon satte in antibiotika samt kortison och bara efterföljande dag var han genast mycket bättre. Silas röntgenplåtar vittnade om att han hade svarat på medicinen och all var så gott som borta.
 
 
Vi fick tillbaka vår hund, dock med vetskapen om att han nog alltid skulle måsta äta medicin, men det är vardagen för många av oss människor, så det beslutet var lättfattat. Det är just de - att fatta de rätta besluten. Vara en bra matte nog att veta när man gör saker för sin  hunds skull och när det övergår till att bli för sin egen. Detta kändes helt rätt vilket veterinären instämde på.
 
Tiden gick, Henrik sjukskrevs och fick komma hem. Den kur silas hittills gått på var en ganska aggresiv sådan och man ville hitta en balans där han kunde äta en lindrigare medicin. Det var just detta som kom att visa sig inte fungera. Efter julen märkte vi en knöl under hans käke. En biopsi togs och kuren ökades på igen. Den höga dosen medförde att han fick "diabetes-symptom" och man ville varva kortisonet med en "diabetes-medicin" och det var detta som resulterade i att han skulle komma att bli bortom all räddning.
 
Bara efter första dagen med diabetesmedicin (dvs utan kortison) så ville han bara stanna inomhus. medicineringen korrigerades återigen till det ursprungliga, men bara dagar efter det plötsliga insjukandet kunde han knapt använda bakdelen. Det bara kom från en dag till en annan.
 
Trots att beslutet var det svåraste jag någonsin fattat så var det det enda som återstod - Nu hade vi gjort allt i vår makt för att rädda honom och vilken kämpe han visade sig vara.
En månad har snart gått sedan han fick somna in och det smärtar i mig lika mycket nu som då.
 
Jag tror inte att han är i himlen, utan snarare vid någon sjö med tassarna i vattnet och svansen svajandes. Skräddarna springer runt på vattenytan och han badar med tennisbollen. Det är en plats där promenaderna är oändliga, godisarna väntar på att bli hittade och solkatterna faktiskt går att fånga. Han är med sina kompisar Wilson och Moses, men vi är kvar här och vi saknar honom. Han var den bästa, med det största hjärtat, livet blev genast så mycket fattigare..
 
 
 
 
 
Lillgrodan går in på sin tredje vecka på förskolan och hittills så är det Henrik och jag som vingats kapitulera mot dagisbacillerna - först Henrik och nu jag. Men Melker kör på, vilket vi är tacksam över. Tänk om vi hinner bli friska innan det är hans tur!
 
Så jag är hemma idag. Tänker jag efter så är det nog första dagen hittills som jag faktiskt är hemma och inte gör ett dyft (sedan M föddes). Det finns nämligen alltid något att göra - det vet ju ni andra föräldrar också hur det är. Jag har tittat på några avsnitt SKAM och trots att jag egentligen bode fortsätta att plöja serier och sippa the och knapra halstabletter så kommer jag på mig själv med att greja med tvätten och helt plötsligt sitter jag framför datorn och försöker ge mig på att begripa det nya bokföringsprogrammet.

Hösten 2016 - Gammlia
 
Mn det är så det är antar jag - man växer upp, skaffar ett hyggligt jobb, barn, man och nu så är det strax dags fatt ta sig an ännu en fyresfastighet och allt vad det innebär. Mitt i allt det där så ska man komma ihåg sina vänner och till sist sig själv. Typ i den ordning blir det oftast också.
 
Jag vill tro att för att kunna vara alla de där sakerna (en bra mamma, en stöttande fru, en närvarande vän och prestera på jobbet) så gäller det att se till att glaset med själ och egenboost är fyllt först innan det går att fylla det andra. För likt just ett glas så tror jag att det är innehållet i "själv-glaset" som ska användas till att fylla de övriga "livs-glasen" (mamma, fru, jobbet etc).
 
Just nu tycker jag att träning, bra fukost och ljudböcker ger ett bra flow i mitt själv-glas, men det skulle kunna gå att fylla ytterligare. Jag har dock tur att jag har två stycken här hemma som bara genom att finnas hjälper till att fylla mitt glas. Spontana pussar, kramar och skratt gör mycket!
 
Men konternuelig sömn (å gud som jag saknar sömnen) och små små stunder av "ingenting" - stunder som idag där jag för en gång skull tillåter mig att inte göra absolut någonting; stunder där man får unna sig att vara lite lätjefull och titta på en serie eller läsa en inredningstidning utan den där "jag-borde-göra-det-där-istället-känslan". Jag ska träna på det - idag gick det ju sådär. Alla sysslor är ju som magneter för mina ögon
 
Det händer att jag hamnar på min blogg när jag ska leta reda på någon gammal bild och varje gång tänker jag altid samma sak: 
- Så glad jag är att jag har allt detta kvar!
Med ens så innser jag i samma stund att jag önskade att jag uppdaterade oftare. Så det kanske vore dags att ge det ett ärligt försök. 
 
Jag har även en 5-årsdagbok som sträcker sig tillbaka till 2007/2008 (har alltså inte skrivit varje år). Det är en dyrgrip som har täckt upp och dokumenterat mitt liv i Östersund, Los Angeles, Hawaii, studietiden i Umeå osv. Förutom glädje över att jag har den så påminner den mest om mitt dåliga samvete som inte skriver något i den nu när jag har fått barn. Får se hur jag gör... Just nu så har jag implementerat så många nya rutiner i vardagen att jag måste dra gränsen någonstans.
Ryggsäck: Minirepubliken  Jacka: Zara  Mössa, toffs och halsduk: Aliexpress
 
Störst just nu är att Melker har börjat på förskola och det har gått över förväntan! Fyra hela dagar på dagis och sedan har det gått jättebra att vara där på egen hand. Givetvis är vi beredda på ett bakslag och passande nog så ligger förskolan endast 5 min promenad från mitt jobb så jag kan fort infinna mig om det skulle krisa.
  
I och med detta har en del nya rutiner varit nödvändiga:
- Larmet/Melker gör att jag kliver upp 05:45. Om M är vaken så får han bada medan jag gör mig i ordning.
- Kvällen innan packas M´s väska, jag stryker Henriks skjorta, preppar frukost, ställer in vagnen i bilen, packar träningsväskan.
- 07:00 ser jag till att vara på jobbet och Henrik lämnar Melker vid 07:45
- 15:30 jag hämtar M och vi i har lajbans hemma tills Henrik komemr hem. 
 
Jag har även kört igång med träningen. 3 styrkepass, 3 konditionspass, ett återhämtningspass (foamroller/stretch) i veckan och yin yoga varje onsdagmorgon. Utöver detta så dricker jag 2 liter vatten under dagen - det är jävligt mycket vatten, men om vardagarna går det ganska bra. Helgerna vill jag mest sippa kaffe.