Efter förra träffen har framförallt en sak stannat kvar hos mig i tankarna nämligen barnmorskans fråga till Henrik om vad han gör för att lugna ner mig i pressade situationer. T ex när vi bråkar, när jag blir arg osv. Situationen kändes lite penibel för ingen av oss hade något direkt svar. Vi bråkar nämligen väldigt sällan och arga på varandra kan jag inte heller erinra mig om när vi senast var. Dit hon ville komma var hur han kunde vara ett bra stöd för mig vid förlossningstillfället, hur han kunde göra för att hjälpa mig att slappna av osv.

Det de här sedan landade i var att jag insåg att jag själv inte riktigt vet hur jag vill bli hjälpt heller. Jag har liksom ingen "massage på det stället hjälper mig" eller "kittlingar på det stället gör mig lugn". Jag återkommer till att jag egentligen nog är ganska dålig på att lyssna på min kropp.  Samtidigt som jag har nära till både skratt och tårar så är jag också en konstnär när det kommer till att styra över mina känslor tror jag. Jag väljer att vara rationell istället för att brusa upp och bli arg, jag väljer att inte tänka på elände och sånt som känns jobbigt för att jag mår bättre av att inte vältra mig i sådant jag inte kan påverka. Det jag däremot vet är att det är viktigt för mig att bli hörd, sedd  och bekräftad något Henrik är en mästare på. Vi ska avsätta några kvällar här framöver där vi får utforska avslappningsövningar där han kan vara med och hjälpa till.

Tillbaka till dagens besök på Auroramottagningen

Den här gången gick vi igenom min förlossningsjournal. Det var spännande, intressant, men framförallt skönt att få händelsen återberättad. Vi kollade på kurvor; både mina värkar, Melkers PH och hans hjärta. Det är intressant vad man har hunnit glömma, än mer – det som man inte har ett minne av att det hände. Framförallt var det väldigt skönt med den här genomgången just för den bekräftelse som barnmorskan ständigt gav oss. "Din smärtupplevelse redan hemma har alldeles för hög" "Du skulle ha fått epidural direkt när du kom in" "Här syns det på kurvan att din livmoder hade slut på krafter" "så här skulle man inte ha gjort" osv…

Efteråt fick jag frågan om hur det kändes. Jag erkände att jag var gråtmild. Svårt att sätta ord på varför, men känslorna var så många, nästan som att jag inte bearbetat upplevelsen riktigt. Jag kände också en lättnad. Jag är verkligen tacksam över att vi har fått komma till Auroramottagningen. Det kommer verkligen ha en stor betydelse inför och vid nästa förlossning.