Det här var inte min helg, inte alls.
Det märks så tydligt på familjen när något inte är som det ska, när något är i urbalans. På ett sätt är det väldigt fint, både Melker och Mina kommer fram till en i soffan och visar sina sympatier. Melker är framförallt snabb med attt fråga om jag
är sjuk när jag inte skrattar och grejar på med det vanliga. Samtidigt gör det ont i en att då inse hur otroligt mycket de känner av och att det är på både gott och ont. Energin har som sagt inte funnits där i helgen, vilket har gjort att vi
inte aktiverat och lekt med barnen tillräkligt.
Vi har pysslat på inne. Mina har en fäbless för tushpennor- inte främst att måla med, utan att ta av och sätta på locket, vilket resulterar i färg över småhänderna och kläderna. Melker målade sin första huvudfoting igår - stort! Att teckna/måla har
inte varit hans starkaste område så det var lite grundtanken med att vi ordnade med en pysselhörna - så det var verkligen roligt att se att det verkar ha skett en viss utveckling för honom!
Magiskt nog så hade det snöat natten mot lördagen. Barnen tjatade hål i huvudet på oss och till slut tog vi oss ut. Men efter fyra snöänglar, två tuggor snö och en snögubbe (som lillsyster förstörde) var det bara ledsna miner. Jag och Henrik
hade fullt upp med att ta in de sista utemöblerna och barnen var oförmögna att leka själva. Mina, som till en början diggade overall, var nu helförbannad över att måsta ha så mycket kläder på sig.
Min energi var som sagt på botten och likaså min toleransnivå. Det ena föder det andra och ostimulerade barn blir lättprovocerade barn. Melker, i synnerhet, trotsade i allt och utmanade tålamodet till max.
Det är ett sådant nederlag när man till slut höjer rösten. Det känns som ett enda misslyckande när man inte på ett pedagogiskt sätt kan tala sitt barn till rätta, utan genar och höjer rösten. Reaktionen är omedelbar, men man ångern som
infinner sig sekunden efteråt gör det inte värt det.
För att kompensera försökte vi oss på att pyssla spöken medan Mina hade mys med pappa framför TVn. Men det fråntog mig inte mitt usla samvete när jag la mig för att sova.
Jag somnade med tanken att: Ett barn som inte känner sig älskad av sin förälder, slutar inte älska sin förälder - den slutar älska sig själv.
En sån hemsk tanke att gå till sängs med. Jag ville bara gå in till honom, väcka honom bara för att få höra att han visste om att mamma älskar honom. Blev därför obeskrivligt glad när jag kände den lilla kroppen studsa upp i vår säng mitt i natten och
krypa ner intill min. Idag efter förskolan ska vi åka på Leos Lekland med hopp om att kunna vinna tillbaka lite mamma-poäng❤️
Har försökt boosta kroppen med vitaminer och meditation. I morse lagade jag en smoothie på ett recept av Tarek Tyler. Grönkål, broccoli, bladspenat, ingefära, äpple, apelsin och kokosvatten - Smakar gräsmatta, som Henrik uttryckte det. Men
morgongröten kanske inte räcker. Kroppen kanske behöver mer...
I skrivande stund sitter jag på hälsovårdscentralen. Jag ringde i morse och fick en tid direkt. Har just tagit ett EKG och blodtryck och väntar nu på att träffa en läkare. Jag hoppas att hon ska kunna lista ut vad som är galet. Vill
inget annat än att energin ska vara vad den en gång varit.
Emma B
Krya på dig och hoppas du blir bättre snabbt! Även superhjältar har sämre dagar! ❤️
Svar:
Så snällt skrivet av dig! Tack så mycket!
EMMA-LISA
TessanO
Åh så tråkigt att höra! Hoppas du får hjälp!! Var inte så hård mot dig själv, alla har vi bättre och sämre dagar. Det är den stora helheten som är det viktiga. Kramar till dig ❤️
Svar:
Tack så snäll du är. Du har rätt, det är ju både bra och dåliga dagar, visst är det så! Många kramar till dig!
EMMA-LISA
Hoppas allt ser bra ut och att du bara behöver vila ❤ Styrke KRAMAR!