Igår när jag stod och rullade köttbullar som mest ringer det på mobilen. FaceTime körs igång och jag möts av en söt och vacker tjej i tyllkjol. När hon ber mig lyssna noga läser hon upp ett rim som hintar om att jag ska bege mig till en plats där vi sågs sist och svettades. "Vadå, bastun menar du?"
Jag går ner, det är mörkt överallt, men ser att det lyser inifrån bastun. Plötsligt förstår jag varför Henrik frågade mig om vart vi hade ljusslingorna – han gav mig nämligen en något besynnerlig förklaring på varför han skulle ha den. Tillsammans med det och tända ljus stod där en fantastisk bukett med ett tillhörande litet kort.
I övrigt rullar livet på. Jag fick veta att jag har låga värden igen och fick komma och fylla på depåerna fortast möjligen. Jag märker dock inge skillnad. Idag har jag känt mig mattare och mer orkeslös än på länge (bortsätt från är jag låg förkyld i ett halvt sekel). Det tar sig i uttryck på så vis att det är helt enkelt jobbigt att koncentrera sig, armarna har känts tyngre och det har varit längre till skratten.
Som tur är välsignas jag med väldigt fina ögonblick, vänner och familj. Igår, för att nämna ett exempel, så blev jag alldeles varm i kroppen när Melker gick fram till Mina, kupade sina händer runt hennes runda kinder och säger "du är så vacker Mina". Just sådana ögonblick är ovärderliga. När kärleken dem emellan blir extra påtaglig. Sådant känns nämligen som att det inte går att lära ut, det är något som finns inom dem. Så fint.
