I måndags förra veckan kämpade jag mig genom arbetsdagen och bestämde mig för att ta med mig datorn hem och jobba hemifrån nästkommande dag. Jag snörvlade och kände hur förkylningen bara växte i kroppen. På tisdagen vid lunch ringde de från förskolan:
Mina har ett utslag under näsan som man misstänkte kunde vara svinkoppor (oerhört smittsamt), sagt och gjort pallrade jag mig dit och mötte då en rödögd Melker i hallen på förskolan...
Happ; svinkoppor och ögoninflammation- dvs två sjukdomar som inte gör sina barn sådär behagligt sjuka så att man kan jobba/kurera sig själv samtidigt. Det har varit full fart.
På fredagen valde dock jag och Melker att åka till Norråker, medan Mina och H stannade kvar och greja på i källaren.
Så underbart beslut. Vi har ätit hembakta semlor på affärn, åkt skoter, grillat hamburgare, byggt koja och åkt bob.
Natten mot söndag vaknade jag av att Melker kräktes. Sedan har han gjort så var annan timma resten av helgen... Tycker så oerhört synd om honom. Han har varit så tapper och duktig med att konka med sig skurhinken när han försökt leka och i bilen
sov han hela vägen och vaknade endast när det var dags igen. Fem stopp och 3,5 h senare var vi till slut framme i stugan.
Eftersom det här blev nu när vi var i Norråker så tänkte vi att vi gör klokast i att inte åka hem och smitta de andra. Istället är vi nu här och myser framför brasan. Vi har läst Bamse och lyckligtvis har han fått behålla den lilla middag som
jag vågade låta honom äta till slut. Hoppas att han får en lugn natt så han kanske kan få må lite bättre i morgon❣️