Jag kan inte sätta fingret på det, men jag upplever att min toleransnivå har sjunkit den senaste tiden.. Vanligvis brukar jag vara bra på att se på situationer från andras perspektiv och ha överseende, men på sistone har jag varit mer känslostyrd.
Vanligtvis har jag inte haft svårt att säga förlåt. "Du, nu blev det tokigt, förlåt jag tänkte lite dumt här. Du har ju givetvis rätt". Istället har jag blivit sur, låtit egot fått styra utgången av små onödiga fadäser. Vad beror det på?
Igår när barnen somnat var det dags att komma på rätsida med allt. Jag hade "i protest" gått ut och krattat för att komma ifrån och samla tankarna. Lite i stil med "nu jäklar ska jag gå och kratta så att han får lite dåligt samvete och att det verkligen
syns hur upprörd jag är" ja det var verkligen larvigt, men det är lite så som mitt ego får mig att agera - ganska så orationellt kort sagt.
När jag tagit tag i mina skenande tankar och känslor var jag redo att försonas. Det sker oftast med en lång kram. Under tiden pratar vi om hur vi känner oss, vilka fel man själv gjort (jo för det är så, inga bråk blir bättre när man berättar om
vad den andra gjort för fel, oftast kommer den andra till de insikterna och säger själv vilka fel den gjort). När vi till slut var sams gick vi in till Melker. Det gör vi alltid om vi bråkat och säger "Mamma och pappa har bråkat, men vi är
sams nu". Sedan kramas och pussas vi allihop. Det här gör vi för att vi minns själva när man var liten och ens föräldrar bråkade när de trodde att man låg och sov. Därför går vi alltid in till Melker och (väcker honom
om han sover) berättar att vi bråkat, att mamma och pappa gör så ibland, men att allt är bra nu, vi är sams och att vi älskar varandra och honom. Föräldrar är inte alltid överens och att det är ok att det kan vara så. Vi försöker förmedla
att alla känslor är tillåtna i vår familj.
Jag tror kanske att min lättstötthet grundar sig i den här isoleringen. Jag mår inte bra av den. Även fast jag accepterar den så är det inte utan bekostnad av mitt välbefinnande. Jag saknar mina föräldrar så otroligt mycket, jag saknar mina vänner och
mina kollegor. Men jag är verkligen inte ensam i det här. Jag tänker på de som har detta som vardag, vad det gör med en. En dag kommer detta vara över. Förhoppningsvis kommer vi ut på andra sidan lite ödmjukare. Va rädd om dig❣️